Skärpning!

Ingen - verkligen ingen - kan ha missat att världen just nu är något helt annat än vi hade vant oss vid. Till och med gamlingarna i Roslagen har börjat fatta att det inte är så begåvat att sitta i klungor och fika. Inte ens på tisdagarna när det är pensionärsrabatt på Ica. Alla - verkligen alla - har på ett eller annat sätt fått sitt vanliga liv beskuret. Pensionsförsäkringarna rasar i värde, folk blir permitterade eller uppsagda, små och stora företag går i konkurs, nära och kära måste hållas på avstånd, vi kan inte resa, umgås och göra allt som vi hittills tagit för givet. Och människor dör. Inte bara gamla och sjuka, även om de är i majoritet. Med Adam Alsings död fick kanske några corona-förnekare sig en tankeställare. 

Inget av detta tycks vara särskilt allvarligt. I alla fall inte om man är sista-års-elev i gymnasiet. Inte på långa vägar. Det gnälls och gnölas och skrivs protestlistor och görs namninsamlingar och intervjuer i tv, radio och tidningar. Är det ingen som möjligen tycker att de här ungdomarna kanske har lite fel fokus? Lite märkliga prioriteringar? Eller kan beteendet bara förklaras med att i den åldern är JAG och MINA KOMPISAR jordens medelpunkt? Resten är bara irriterande rekvisita?

Dagens bottennapp - ta fram skämskudden nu! - kan läsas i Norrtelje Tidning (autocorrect försöker alltid ändra till Norrtälje, men tidningen stavas faktiskt med e) där två elever presenteras med bild och namn och de säger att det är utspringet de har haft som mål under åren av pluggande. Sug på den! Målet har alltså inte varit att skaffa sig en utbildning, förkovra sig, sikta på ett yrke, bli vuxen... Nej, alla kurser de valt, allt de läst, alla timmars pluggande, all stress de känt över betyg, precis ALLT de ägnat sig åt har enbart varit med målet att under höga skrik få springa ut från skolan på skolårets sista dag. Och nu är allt förgäves. De är snuvade på allt. Precis ALLT.

Drama queens.

Jag förstår inte mediernas tanke med att skriva och prata om det här fenomenet. Däremot förstår jag att barn kan ha svårt att smälta att mycket i deras vardag ställs på ända, men till och med en 6-åring fattar att pandemin gör så att det planerade födelsedagskalaset måste ställas in. Varför är det då så svårt för en människa i övre tonåren? Jag vet att den yngre generationen gärna mästrar och tillrättavisar den äldre, för den fattar absolut ingenting, varför den yngre med kränkt blick och darr på rösten påpekar att så där kan man faktiskt inte göra/säga/se ut. Det är inget nytt. Bara lite mer aggressivt nuförtiden. Respekten för medmänniskorna – i synnerhet de äldre medmänniskorna – har bleknat till ett minimum. Men skulle inte en enda journalist kunna ställa frågan varför lastbilsflakåkande och trappspring tycks så mycket viktigare än allt annat som pågår i världen? Jag skulle gärna vilja veta det. På riktigt.

Alex Schulman bloggar vidare. Hans hemska text om kungen ligger kvar hos Expressen och något svar verkar inte ha kommit från ansvarig utgivare. I går skrev han ännu en obegriplig text. Inte elak eller så. Bara konstig och obegriplig.

Finns det alkolås till datorer? Var en spontan tanke som bara plötsligt dök upp i mitt medvetande.