Det är utsidan som räknas

Ibland träffar man på människor som ger en rysningar.
Fast inte av välbehag.
Mer av någon obestämt sort.
Svårt att sätta fingret på, lite halvläskigt sådär.

Det är den sorten som verkar hjärtlig och glad, men som vid en närmare granskning inte alls är så genuint intresserad av en som det först verkade.
De pratar ganska högt, de här människorna. Måna om att synas och höras. Pratar också gärna i en tonart som är något högre än den normala. Inte falsett, inte pipigt, men snäppet över det naturliga.
Naturliga är det minsta de är.
Kvinnorna piper förtjust när man träffar dem.
- Guuuuuuuvakuuuuuul att träffas.

Männen ger kraftfulla kramar ackompanjerade av ett hö-hö och gärna en dunk i ryggen.
Som om de inte riktigt vet hur man lämpligast tar i andra människor.
Spelar ingen roll om det är män eller kvinnor de träffar. Kända eller okända.
De envisas med sina hårdhänta kramar i alla lägen.

Sen börjar utfrågningen.
Vilka skolor har man gått. Vad jobbar man med. Var bor man.
Som för att ringa in vilken inkomst man kan tänkas ha.
Fortsätter med frågor om intressen.
Segling, golf och tennis brukar noteras med ett positivt hummande.
Resor, jasåminsann vart då. Långresor ger plus i kanten.
Italien, nja inte särskilt. Om man inte råkar ha en lägenhet i nån toscansk by förstås. Eller andelslägenhet vid Rivieran. Minst. Då stiger barometern avsevärt.
Vad har man för bil.
Jasså varsin bil, sermanpå. Och en liten veteranare. Åhå.
Genast är man aningen mer spännande.
Är man tjock blir det minus i kanten.
Bor man i rätt stadsdel blir det plus.
Så här håller dessa människor på.
Lägger till och drar ifrån och går sedan undan i nåt hörn och summerar.

Befinns man vara Någon startar motelden.
Jo du förstår min bäste vän är professor.
Jaha, det är Baltazar också.
Min kusin fick åtta mille för villan i Nockeby.
Mhm, jag undrade just.
Svågern bygger nytt i skärgården och vi har köpt en fet båt.
Vänta, jag ska hämta papper och penna.

De är minst sagt jobbiga.
Och värst är de i grupp. När de liksom ska bräcka varandra.
Mätandet upphör aldrig.
Men de är väldigt roliga att snurra upp fullständigt.
Säga att man är lastbilschaufför och har hus i Stocksund.
Att man heter Andersson och åker till Frankrike och köper vin.
Att man har en fil kand och kör en gammal Skoda.
Och så vidare.
Då blir de helt förvirrade. Vet inte vilket fack dom ska stoppa en i.
Jag vill inte bli stoppad i ett fack!
Och jag blir inte imponerad av vare sig pengar, titlar eller tjusiga efternamn.
Sådeså!

Tycker lite synd om dem i alla fall.
Bryr man sig bara om ytan blir man ofta ensam till slut.
Sitter där med sin pengahög och har ingen att skryta inför.
Stackare.