Det värsta

 

Det finns en barnbok som heter ”Det var det fräckaste”. Den handlar om en mullvad som har fått en bajskorv på huvudet och går runt till olika djur och frågar vem som har bajsat på honom. Barn i en viss ålder tycker såklart boken är jättekul, men tycker samtidigt synd om mullvaden som går omkring på det där viset. Varför kom jag att tänka på den? Jag fick för mig att boken heter ”Det var det värsta” och den titeln passar bra på den senaste veckans händelser. Men jag mindes alltså fel. Men vadå det värsta?

 Trump? Alltså den dåren bräcker sitt värsta med hästlängder varje dag. Nu har han förödmjukats av såväl kung Charles och president Xi utan att haja vilket dåligt – och livsfarligt – skämt han är inför hela världen. Jag har slutat följa sajter som handlar om honom, kan ändå inte förändra något och blir skraj bara av att se hans pompösa person. 

 Eurovision var det visst i går. Nä, vi kollar inte. Jag inser att jag är för gammal för att uppskatta ”musiken” där den som skriker högst och längst vinner. Sen undrar jag lite över deltagande länder. Var det inte meningen att europeiska länder ska tävla mot varandra? Australien, Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Israel… Såvitt jag vet, och sist jag kollade FNs förteckning över europeiska länder var inget av dessa en del av Europa. De får döpa om skiten, eller ändra reglerna. Om man nu ska ha någon form av logik. 

 Det värsta den här veckan måste väl ändå vara frikyrkopastorn Thomas Nordberg som tycker att det är en usel idé att skriva in rätten till abort i grundlagen. Det föds för få barn i Sverige och därför tycker pastorn att kvinnor ska välja att bära och föda sina oönskade barn och adoptera bort dem. Svenska adoptioner existerar nämligen nästan inte alls idag. Och att adoptera från andra länder tycker pastorn är för dyrt. Varför inte skriva in rätten till liv i grundlagen i stället? I Sverige i dag finns många föräldrar som inte kan få barn och längtar efter att bli föräldrar, borde inte de få en chans? skriver han i sin insändare i DN. Om karln inte vore präst skulle man kunna tro att det är någon utflippad komiker som vill starta debatt som har författat de här dårskaperna. Hallå, stenåldern ringde och vill ha tillbaka sin kvinnosyn. Om pastorn verkligen menar det han skriver tycker jag han kan ta sina åsikter och, inte stoppa upp dem där solen aldrig skiner, men flytta till El Salvador, Saudiarabien, Alabama, Oklahoma eller någon annan efterbliven plats i världen. Där hör hans åsikter hemma. 

 Kvinnosyn förresten. Får man säga så numera? På den nationella sjukupplysningssidan 1177 undviker man att använda ordet kvinna. Man skriver till exempel ”person med livmoder” med motiveringen Alla passar inte helt in i det som anatomiskt brukar räknas som kvinna eller man. Får man fortfarande säga moderkaka? Mödravårdscentral? Morsgris? Vara på sin mammas gata? 

 Inte precis på mammas gata men i alla fall i Solna där jag är född, uppväxt och fortfarande bor. Vår bostadsrättsförening, precis som många andra brf-er, börjar knäa under alla nya påfund som regeringen kommer med. Först var det en ny lag där föreningen framöver ska debitera moms på parkeringsplatser som medlemmarna hyr av sig själva. Det är så galet så man tror inte det är sant. Vilken förening har ideellt arbetande ekonomer som kan köra igång hela den apparaten? Tur nog så har man efter massiv kritik lagt detta på is ett tag. 

 Nästa chock är den nya lag om andrahandsuthyrning som man ska rösta om den 20 maj. Det ska bli lättare för folk att hyra ut sina bostäder i andra hand. Utan någon direkt anledning och hur länge som helst. Och dessutom två bostäder, om man råkar ha ett par över. I våra stadgar står det att man inte får bli medlem om man inte har för avsikt att bo i lägenheten permanent. Det står också att man inte får hyra ut hur som helst, det är vår styrelse som bestämmer det. Hyfsat frikostigt så länge man har giltiga skäl, men den som byggde om en lägenhet till flera små enheter (typ studentkorridor) fick smisk på fingrarna. Och redan nu är det svårt att få folk att ställa upp på att gemensamt ta hand om fastigheten. Hur motiverad blir man om man hyr i andra hand? Man har inget inflytande eftersom endast medlemmar kan sitta i styrelsen och delta i årsmöten. Dessutom hur ska vi få koll på vilka som hyr ut i tredje och fjärde hand och till vem? Den enda remissinstans som gillar den här nya lagen är företaget Qasa som förmedlar andrahandskontrakt. Mot provision, såklart. Fler bostäder att hyra ut = mer klirr i kassan. De garvar hela vägen till banken. Vi andra, som drabbas negativt, har inte svårt att hålla oss för skratt. 

 Men, för att återgå till eurovision. Det svenska bidraget fick inte så många röster (hamnade på plats 20 av 25) och Felicia, hon med munkavlen, tjurar för att hon fick noll poäng av flera länder, surast är hon över nollan från Finland. Så nu har hon bestämt att hon inte ska åka till Finland och uppträda. Vill de ens ha dit henne? Och det tycks vara dålig verkningsgrad på den där munkavlen…

PS. Barnboken heter på finska Pikkumyyrä, joka tahtoi tietää, kuka kehtasi kakkia kikkaran suoraan hänen päähänsä. Om någon undrar. 

Snart är det jul igen

Upptäckte just att det är typ ett år sedan jag bloggade sist. Tiden går fort när man har roligt. Eller? Den går baske mig lika fort när livet suger kan jag meddela. Nåväl. Nu är det dags igen.

Och på temat livet suger kan jag meddela att de hett efterlängtade veckorna på Teneriffa i november sket sig. Liksom mycket annat som är bokat och avbokat under året. 2025 är inte mitt år, kan jag krasst konstatera. Men snart vänder det. Jag tänker inte ens tänka tanken ”nu kan det i alla fall inte bli värre” för sist jag gjorde det blev min bil stulen. Man får fokusera på det positiva i stället.

 Jag fick till exempel en trevlig inbjudan från Journalistförbundets frilansavdelning Mälardalen; ”Frilansar behöver också äta. Särskilt julmiddag ’med jobbet’.” Och det är ju sant. Jobbar man ensam blir det inga firmafester, julbord, julklappar och annat som man som anställd tar för givet. (Och ingen inkomst heller om man inte lyckas ragga uppdrag.) Så det lät ju trevligt. Och man fick ta med sig en kompis också ”som inte ännu blivit medlem” till den facila kostnaden av hundra spänn. Hundra spänn!? Kostar inte ett julbord sisådär tio gånger mer än så? Förklaringen kom längre ner i inbjudan. ”Middagen är vegansk. Vill du dricka alkoholhaltig dryck bör du ta med den själv!”

Alltså. Julmiddag. Vegansk? Inte för att vara grinig och gammeldags, men består inte julmaten huvudsakligen av fisk och kött? Och här snackar vi inte ens vegetariskt utan VEGANSK. Ungefär 2 % av svenskarna är veganer. Så hur kom man på att den här julmiddagen ska vara helt utan några som helst produkter från djurvärlden? Sill, lax, leverpastej, köttbullar, revbensspjäll, Janssons frestelse, rödbetssallad, gubbröra, ägghalvor, ris a la Malta, ischoklad, knäck…
Man får köra som Sunes lillebror Håkan i Sunes jul: Nu skulle det sitta fint med en potatis.
 Man motiverar beslutet med (jo, såklart jag frågade) följande: ”Det är både praktiskt och ekonomiskt för oss att ha det veganskt, då kan flera äta samma sak, har vi resonerat. Bredden finns fortfarande där, som ett julbord ska ha.”
Bredden? Som ett julbord ska ha? Tillåt mig småle.
Jag säger som syrran, potatis kan jag äta hemma. Och brysselkål är faktiskt inte så himla gott.

 Apropå gott. Det rödgröna styret i Stockholm verkar ha infiltrerats av en alkoholtaliban. Ett seniorboende i stan har serverat likör till torsdagsfikat, men nu är det slut på det roliga. Kommunen har bestämt att denna snyggfika, som har pågått i sex års tid, plötsligt ska behöva serveringstillstånd.
Men för att få ett serveringstillstånd måste köket vara utformat så att man kan servera trerätters-middagar och personalen måste utbildas på samma sätt som restaurangpersonal.
Man undrar varför? Raglar det runt en massa gamlingar och klottrar på husväggar, kastar flaskor mot förbipasserande eller trakasserar andra boende i området? Skulle’nte tro det.
Nej det är bara de styrande som plötsligt har fått för sig att ta väldigt allvarligt på sitt ”hälsofrämjande uppdrag” och säger stolt (!) att de ”måste kunna erbjuda trygga och trevliga mötesplatser”. Och det kan man ju inte om tant Märta 84 får en likör till kaffet på torsdagarna…

 Det här med alkoholservering diskuteras lite då och då i kommunfullmäktige där majoritetsstyret har drabbats av extrem nykterhetsiver. Absolut inte kan man servera alkohol på seniorboenden! Möjligen, möjligen kan man göra ett undantag och ”servera en öl till midsommarlunchen”. Annars blir det jättejobbigt för personalen som måste hålla koll på gamlingarnas intag och grad av berusning och ”ta ansvar för att minderåriga inte direkt eller indirekt tar del av serveringen”.

 Så då undrar jag; hur ser kommunfullmäktiges egna alkoholvanor ut?
Och hur vanligt är det att minderåriga slinker in på ett seniorboende och snor åt sig ett glas likör?

Fredag idag. Skål på er! Medan man fortfarande får bestämma själv…

Rumpmissar

Varje gång jag är ute och reser förundras jag över hur märkligt en del människor beter sig. Ibland omdömeslöst, ibland också riktigt respektlöst. Som under båtresan längs Seine när en drös kinesiska tjejer i övre tonåren i princip ockuperade utrymmena utomhus på längden och tvären för att få bästa möjliga vinkel på sina selfies. Jag tror inte de uppfattade ett enda ord av vad guiden sa, eller av sevärdheterna längs färdvägen. 

Men bland det märkligaste är ändå alla de som prompt ska tvinga sin nakenhet på sin omgivning. Under sommarens solsemester, förvisso på känd turistort, men ändå en gammal fin stad. Där gick folk mer än halvnakna bland restauranger och butiker, mindre täckta än jag brukar vara vid vår egen insynsskyddade pool. 

Brukar tänka på etikettoraklet, numera bortgångna Magdalena Ribbing, som med en dåres envishet uppmanade folk att inte trycka sina blottade kroppar mot okända medmänniskor. Klä på er när ni vistas på allmän plats, om det inte råkar vara på en badstrand. Men ändå. Även om man ska sola och bada – och inte är naturist – kan man väl skyla sina privata kroppsdelar? 

Det är numera förbjudet i många länder för kvinnor att sola topless. Bara bröst får man ha hemma hos sig. Punkt. Då ter det sig väldigt märkligt att det tydligen är okej att flasha sin nakna akterdel. Det enda som syns (nästan i alla fall) är ett litet snöre mellan skinkorna. Jag undrar vilken funktion det där snöret har? På riktigt. I somras såg man ett antal såna där snörade rumpor, måttligt skylda av någon glest virkad väst/kofta/tröja som inte lämnade något åt fantasin. Tack för den. Mitt i nyllet på uteserveringen. Liksom. 

Rumpor tycks vara en viktig modedetalj nu. Är det hon Kardarshians fel månne? Var det inte hon som drog igång jippot att operera in nån typ av implantat för att få skinkor av rent astronomiska mått? Som om man stoppat två galiameloner i en för liten shoppingkasse. Ungefär. På denna semestertripp har vi sett åtskilliga runda-melon-rumpor inklämda i någon slags träningsbralla, där hela sömmen bak är inkörd i mumindalen. Det ser så himla obekvämt ut, och ingen av oss i sällskapet har lyckats lista ut vad det ska vara bra för. Inte bara obekvämt förresten, det ser faktiskt inte riktigt klokt ut. Hörde jag grinig gammal tant? 

Och om en söm skulle bete sig på det där viset ”i frammen” så kallas det kameltå och är big no-no, så varför är det så okej där bak? 

Så många frågor. 

Så få svar.

Banankontakt

 

Jo jag vet. Det var längesen jag bloggade. Man vet liksom inte var man ska börja oja sig när världen blir alltmer galen för varje dag som går. Det blir mer små irriterade utbrott på facebook (alla sunda människor har väl lämnat twitter antar jag), men det som valsat runt i medierna de senaste dagarna tarvar några reflektioner av mer omfattande art. Bananfobi. Smaka på den. Eller – ja – känn på den. Eller – jo… hur man än uttrycker sig blir det som ett dåligt skämt. Fobier är inget skämt, oavsett vilken slags fobi man drabbats av. 

Själv lider jag av klaustrofobi efter en chockartad upplevelse första gången jag skulle genomgå en magnetröntgen. Väl inklämd i det trånga röret kände jag att jag var tvungen att kräkas och tryckte på larmknappen. Ingen svarade! Det kanske inte tog mer än några sekunder, men instängd och fastspänd med noll spejs runtom kändes det som en evighet innan jag rullades ut, djupandades och fick en spruta med något lattjo i så jag blev väldigt medgörlig. Efter den incidenten klarade jag varken hissar, tunnlar eller andra trånga utrymmen. Det satt i flera år, tills jag bestämde mig för att göra något åt det. Om ens fobi hindrar en från att leva ett vanligt liv är det läge att ta makten över paniken. Har man bara rätt verktyg är det varken svårt eller särskilt tidsödande. 

Det är därför det blir, minst sagt, förvånande när en minister i Sveriges regering använder sin makt till att tvinga alla i omgivningen att banansanera. Ministern lider av bananfobi, har vi fått veta. Och hur hanterar hon denna fobi? Inte alls. Däremot råder bananförbud där hon arbetar, på ställen hon besöker och för besökare hon tar emot. Riksdagshuset, Domstolsverket, konferensrum på diverse ställen och så vidare, överallt där hon vistas ska det inrättas bananfria zoner. Det låter som ett dåligt skämt, men det är helt sant. Snacka om maktmissbruk. 

I och för sig är beteendet helt i linje med mycket annat som försiggår i samhället nuförtiden. Man kräver att omgivningen ska anpassa sig. En massa barn i skolan som ”måste” ha specialmat, inte på grund av allergi utan av ideologiska, religiösa eller hittepå-skäl. Barnmorskor som vägrar utföra aborter. Sjukvårdspersonal som vägrar klä sig i kortärmat. Veterinärer som inte vill avliva djur, hur mycket djuren än lider av sjukdom eller skada. Och alla de, vars högst personliga önskemål inte uppfylls, som anmäler skolor, chefer, arbetsplatser till DO. Om inte JAG får som JAG vill så slänger jag mig på golvet och skriker och sparkar som en trotsig treåring. Bu-hu bu-hu. Liksom.

Statsministern skyndade snabbt till bananfobikerns försvar. Liksom finansministern. En olyckssyster i oppositionen har minsann samma fobi mot bananer. Och Anders Bagge deklarerade raskt att han lider av äppelfobi… Var ska detta sluta? Hur många fobier ska man ta hänsyn till? All frukt kanske kan framkalla panikattacker? Och hur långt ska saneringen sträcka sig, kan man undra. Bannlysa Sean Banan? Censurera Trazan och Banarne? Lägga varningstext på Bananer i pyjamas? Möblera om Ikeas museum så känsliga besökare inte utsätts för tyget ”randig banan”? Bananarama får bara spelas efter att man varnat lyssnarna? Bannlys sökordet bananrepublik? Jag inser att jag kan hålla på hur länge som helst. Nästan i nivå med Johan Glans ändlösa räcka av skämt om ortnamnet Röven. 

Nej men skämt åsido. Ministern har uppenbara problem. Men det ter sig aningen obegripligt hur hon väljer att hantera dem. Lika obegripligt är att Sveriges största parti väljer att slå mynt av veckans sensationella nyhet och håna ministerns fobi med ett synnerligen infantilt inlägg på Facebook. 

Som om inte förtroendet för våra politiker redan är i botten. 

Suck. 

Ska jag säga något om det amerikanska presidentvalet? Annat än att jag inte är förvånad. Fru Harris hade aldrig en chans. Fyra månaders kampanjande med Bidens bagage att släpa på. Och så är hon inte vit. Inte är hon en man heller. Det är tydligen bara såna som får sitta på de högsta posterna. Så blir det som det blir också. 

Om en pajas flyttar in i ett palats blir han inte kung. 

Palatset blir en cirkus. 

’nuff said.

Humor?

Ett gott skratt förlänger livet, heter det ju. Om det stämmer kommer jag att bli jättegammal. 

Jag kan se komik i väldigt mycket och tur är väl det när världen ser ut som den gör. 

Mycket som händer skulle man bara vilja sätta sig ner och lipa åt, men vad hjälper det? 

 Sen är ju humor väldigt individuellt; vi skrattar åt helt olika saker. Buskis har jag aldrig begripit mig på, tycker bara det är pinsamt. Folk som snubblar skrattar jag i vuxen ålder fortfarande åt, Gösta Ekmans Papphammar till exempel. En del barnfilmer tycker jag är så roliga att jag skrattar mig hes, men på helt fel ställen enligt Viktor 10 år. ”Varför skrattar du nu? Det där är ju inte roligt!” och jag får förklara att vissa scener är vuxenroliga (Dumma mej-filmerna). Kort sagt, vi har helt enkelt olika humor. 

 Att däremot försöka skyla över en elakhet med att säga ”men det var ju bara på skoj” är inte okej. Eller ett ”du är så himla känslig” eller ”har du ingen humor” efter att ha fällt kommentarer som ”gu’ vilken stor näsa du har” eller ”fanns inte de där skorna i nån annan färg” eller ”den där var väl inte så himla klädsam” och liknande. Inte kul. 

 Många mobbare försöker komma undan med att skylla på den mobbades brist på humor. Och det är klart, när mobbaren (smal som en anorektiker) tar på sig en något storväxt klasskamrats kläder och utför en fuldans i gympans omklädningsrum och alla garvar, utom just den mobbade, kanske det kan tolkas som att den mobbade inte har någon humor… 

 Apropå mobbning. Kollade melodifestivalen i lördags. Det twittrades en hel del elakheter efteråt kunde man konstatera. Har inte kollat på åratal, men nu när barnbarnsgenerationen tittar gäller det ju att försöka hänga med. Först ut en tjej iklädd svarta underkläder, skrevande i närbild och dansare som juckade i takt. Då kände jag mig gammal och pryd. Sedan var det en Big Bird-liknande tjej (men i rosa fluff) som sjöng en riktigt trallvänlig låt men när Hollywood-frun leddes in på scenen åkte skämskudden fram. I won’t shake, sjöng hon. Och det stämde faktiskt. Jag har sett vandrande pinnar röra sig mer graciöst. Men självförtroendet är det inget fel på, hon sa dagen efter att många förmodligen var besvikna att hon inte gått direkt till final. Tvärtom, om nån frågar mig. Sen fick hon besök av Kronofogden som la beslag på diverse dyra smycken och märkeskläder. Hon är skyldig fogden drygt sexhundra papp, eftersom hon cashade in barnbidrag och vård av mamma-bidrag och jag vet inte allt från Försäkringskassan medan hon bodde i USA. Aja baja. Men hon tänker minsann inte betala, för hon VAR faktiskt i Sverige under de åren. Att tv-serien med henne spelades in i USA under samma tid viftar hon bara bort som något högst oväsentligt. 

 Apropå bidrag. Radioprogrammet Kaliber avslöjar att Elöverkänsligas riksförbund får omkring 1,7 miljoner kronor i bidrag från staten. Varje år. För en hitte-på-diagnos! Det är ju helt befängt! Varför ska skattepengar gå till de där foliehattarna? De får dessutom verksamhetsstöd till sina lokalavdelningar och det finns till och med kommuner som bekostar ”elsanering”! Ring kommunen bara, så kommer de och sätter upp nya folietapeter. Alltså, de här människorna är sjuka på riktigt, de får utslag och röda ögon och andnöd och en massa symptom som säkert är jättejobbiga. Men de har ingenting med el att göra. Det är vetenskapligt bevisat. Det som utlöser reaktionerna är när de TROR att det finns något elektriskt i närheten. 

 Apropå foliehatt. Det är kul att kolla hur folk klär sig på olika galor. Jag fattar att tidningarna visar de mest spektakulära stilarna och det är väldigt kul att se hur olika man tycker. (”Nakenklänningar” är inte i min smak.) Svensk kvällspress har uppenbarligen ”experter” som tycker på tvärs mot övriga världen. De som hamnade på internationella Sämst-klädda-listan har nästan genomgående fått fem getingar/plus här hemma. Komiskt. En sak jag inte fattar är varför så många envisas med att klä sig i svart. 

Jättefestligt. 

Inte. 

 Och Edward Blom erkänner att han har smakat hund i Vietnam. Det där med att äta hundkött poppar upp med jämna mellanrum. Under min tid som mediachef på kennelklubben fick jag en gång en arg reporter från Aftonbladet på halsen. Just om vad organisationen tycker om att man äter hundkött i Kina. Jo, sa jag, det kan inte gärna vi ha någon åsikt om, det äts ju saker i olika länder som är helt fel att äta i andra. Däremot tycker vi att sättet man håller hundarna faktiskt är djurplågeri. Reportern envisades med att tjata om själva ätandet och jag höll fast vid den officiella åsikten att det inte är upp till SKK att lägga några värderingar på det. Jag fick en direkt fråga om jag skulle kunna tänka mig att äta hundkött. Nej, det är inget jag skulle varken beställa på krogen eller tillaga hemma. Men, sa den envise, om du serverades hundkött utan att veta vad det var skulle du äta det då? Alltså, om de som bjöd sa att det var hundkött skulle jag inte äta det men om det serverades en anonym köttgryta vet jag inte, svarade jag. Gissa vad rubriken blev dagen efter… suck. 

 Och gissa varför jag inte skriver för kvällspressen.

Men ibland blir layouten ganska dråplig. Tycker "alla" utom de inblandade...

Se upp!

 

Nej men det är väl hög tid att börja blogga igen? Inser att jag hade glömt hur roligt det är att oja sig över småsaker. De stora sakerna orkar man knappt ta in, även om vi såklart har en (halvhjärtad) plan för vad vi gör om det blir krig. Jag menar, om Trump vinner i höst kan man väl nästan räkna med att det blir världskrig. 

Nåväl. Vadå se upp? Jo, jag har åkt en del kommunalt på senaste tiden. Tunnelbana framför allt. Det är nya vagnar nu, längre och med plats för fler (stående) så man har god uppsikt över sina medpassagerare. Av alla som satt i min låååånga vagn var vi tre (3!) som inte var uppslukade av våra telefoner. Två indiska damer som pratade med varandra (vad är oddsen för att få se folk prata med varandra nuförtiden?) och så jag som satt och såg mig omkring. Jag kunde säkert ha uppfattats som en psykopat, om någon hade tittat på mig i stället för i telefonen vill säga.

 

Vad har hänt med mänskligheten? Har alla glömt hur man umgås? Pratade med en ung man häromdagen som har haft ett jobb på en försvarsanläggning. Där får personalen inte ta med sina mobiltelefoner, så vad hände när de hade rast? 

-       Fasen så trevligt vi hade i byggfutten, sa den unge mannen. Vi snackade och garvade och spelade skitgubbe.

Ser man på. Som den där vitsen som cirkulerade för ett tag sedan; ”Jag blev av med min mobil ett par dagar så jag var tvungen att umgås med min familj. Det visade sig att de är riktigt trevliga människor.”

 

Såg på perrongen också en mamma med ett litet barn i en sittvagn. Mamman satt och glodde i sin telefon, den lilla knodden satt och kollade på en ipad. Båda var strängt upptagna av sitt. Nu vet jag i och för sig inte varför de satt så där, avskärmade från varandra. De kanske hade lekt och stojat och pratat hela dagen och behövde lite paus. Man måste ju inte se allt som något negativt.

 

Apropå social inkompetens. Läste häromdagen att det blir allt fler singelhushåll. Och i förra avsnittet av Jag och min far – Uggla & Uggla, pratades det om det allt vanligare fenomenet att kvinnor skaffar barn (skaffar barn! Alltså, finns det ett deppigare uttryck?) på egen hand via insemination. De intervjuade kvinnorna tyckte det var en alldeles lysande idé, för då slapp de ju tjafsa med en annan förälder om barnuppfostran och annat. De sa så. Man skulle ju kunna se fördelarna med att barn har två föräldrar också, delat ansvar, delat VAB-ande, delade kostnader… 

 

Jag har tänkt mycket på de där i tunnelbanan. Nu finns det ju inte så mycket att titta på när man åker under jord, men samma fenomen syns vid busshållplatser, på tåg, på krogen ja i princip överallt där människor står stilla. Eller sitter. På en parkbänk. Gärna med lurar över öronen. Där det finns massor att både se och höra. Vet man över huvud taget hur den riktiga världen ser ut och låter? Årstidernas växlingar. Medmänniskorna. Lyft blicken! Har man lust att skrika. Sluta kolla på de där stajlade bilderna och filmerna som folk lägger upp på sociala medier för att visa upp perfekta liv. 

 

Jo, ibland känner jag mig väldigt gammal och grinig och att jag har framtiden bakom mig, trots att jag är barnsligt förtjust i ny teknik och nya prylar.

Men jag tänker fortsätta sitta still utan att kolla i min telefon. 

Som en psykopat. 

Det stora Floskelkriget

Alltså. Valrörelsen. Jag var rätt less på den redan innan den hade dragit igång på riktigt. Och nu när landet är fullt av plakat blir jag rent illamående. Under gårdagens promenad här i stan slog det mig att den är helt och hållet förfulad. Av vad? Kilovis med floskler. 

Man undrar; för vem slösar man alla dessa miljoner på valaffischer med budskap som antingen är hyfsat obegripliga, eller saknar opposition. Jag menar, ingen – absolut ingen – kan väl säga emot uttalanden om att våldtäktsmän ska åka fast, unga ska inte bli gängkriminella, vården ska bli bättre, skolan ska bli bättre, alla ska ha rätt till en bostad. Och så där fortsätter det. Kilometer efter kilometer. Det fanns inte ett enda så kallat budskap som jag hade några invändningar emot. 

I avdelningen hyfsat obegripliga leder nog M med Kristersson som säger att de vill ”få ordning på brotten”. Öh? Tycker M att brotten som begås präglas av oordning? Va? Och bilderna sen! Undrar hur många timmar som gått åt till att välja bilder där partiernas representanter ska se lagom glada, lagom bestämda och lagom folkliga ut? Sen tänker jag att fru Andersson borde ha spottat ut bettskenan innan de plåtade. 

S har valt att inte ha med varken Morgan Johansson eller Annika Strandhäll, stolpskotten som sägs kunna skrämma bort väljare. Men – mark my words – vinner S kommer vi inte slippa någon av dem i nästa regering. Hemska tanke. Kappvändaren Hultqvist är väl ett gränsfall för honom ser man inte heller i några annonser. Han påminner mest om en överviktig sengångare. 

Men nu var det kanske inte person man skulle välja utan ideologi. Någon mer än jag som har svårt att hitta ett parti man håller med till 100 %? Jag tycker det är för mycket fokus på partiledare, hur de ser ut, hur de uttrycker sig och hur de verkar som personer. Och så missar man både vad de säger och vad deras partier står för. Alla lovar att allt ska bli bättre och de får svamla på i princip obehindrat i de intervjuer som görs. 

Ja, utom i SVT då där den mesta tiden går åt till att visa vilka envisa skjutjärn journalisterna är och ägnar alldeles för många minuter åt att klämma ur partiledarna svar på ganska oväsentliga frågor. När de nu sitter där och lovar, varför kan ingen fråga VAD har de tänkt att göra åt gängkriminaliteten, sjukvården, skolan, miljön och andra viktiga frågor som vi väljare faktiskt oroar oss för. Framför allt HUR har de tänkt göra allt så mycket bättre? 

S har haft åtta år på sig och det har bara blivit värre på alla plan men de låtsas som om det regnar och lovar att NU ska de ”vända på varje sten för att knäcka kriminaliteten”. Igen. Vad har stenvändandet gett hittills? Skapa jobb ska man också göra. Igen. Vi hade inte Europas lägsta arbetslöshet 2020 som utlovat. Nu ligger vi i botten tillsammans med bl a Spanien och Grekland. 

 M säger att de ska ”krossa den grova brottsligheten” och ”skydda hushållens plånböcker”. Vilket svammel. 

Flummigast är nog i alla fall MP som vill halvera momsen på mat (vilket främst gynnar höginkomsttagare), en ny lag som gör produkter enkla och billiga att reparera och dessutom vill man ”förbjuda produkter som är tillverkade för att gå sönder i förtid”. 

Alltså. På riktigt? 

Hur ska man orka med det här floskelkriget en dryg vecka till?