Swish

Jodå, jag har upptäckt fördelarna med swish. Och det är så himla bra och har en massa användare så nu ska man visst stoppa tjänsten. Det är väl någon sysslolös politiker som fått en genialisk idé. Så fort folk gillar något bör det förbjudas. Liksom. Fan ta den som är nöjd.

Missnöje är inne. Det är väl den troligaste förklaringen till att Trump nu blir USAs näste president. Undrar hur missnöjda alla hans anhängare kommer att vara när de upptäcker att han verkligen inte står på låginkomsttagarnas och de arbetslösa industriarbetarnas sida. Leif GW gjorde en strålande och sansad analys. Trumparna gillar ”den gamla goda tiden” när karlar var karlar och kvinnorna stod vid spisen. Ordning och reda. Inga himla nymodigheter som gay-äktenskap, kvinnliga chefer och fri abort. Eller att solidariskt betala för barnomsorg, skola och sjukvård. Hugaligen. Cash is king. Och vill man ha något får man betala för sig. Och gärna mygla med skatten, vara korrumperad och ljuga sig blå. Ändamålen helgar medlen. Eller vad det heter.

Missnöjet pyr även här hemma. Mest missnöjd verkar Svensson vara med den misslyckade migrationspolitiken. Och regeringen hajar nada. Den ägnar sig åt navelskådning i den högre skolan och verkar mest spela ”Rita – Gissa” än den bistra verkligheten. Det lutar åt skrällseger för SD om inte såväl regering som opposition skärper till sig.

I den lilla världen där jag befinner mig då? Haft svinmycket att göra hela hösten, vilket jag såklart är tacksam för. Är man egen företagare trillar det liksom inte in några kulor om man inte gör nåt. Hela tiden. En ny erfarenhet fick jag också för någon vecka sedan (eller två egentligen - det tar nämligen tre månader för F-kassan att handlägga en ansökan om sjukpenning). Blir man sjukskriven som anställd får man ju 80% av sin lön (nåja, det finns ett ganska lågt tak även där såklart) från dag två. Är man egen har man sju karensdagar. Och kaffepengar för resten av sjukskrivningen. Så trots att man betalar skatt på varenda intjänad krona (vägrar jobba svart, ja ibland är jag alldeles för präktig) ger en tre veckor sjukskrivning sisådär tretusensjuhundra spänn i plånkan. Försök överleva på det den som kan.

Men nu, efter nästan tre månader, är jag äntligen botad från matförgiftningen. Tack så j-la mycket Bistro Linné för den. Dit vågar man inte gå igen. I alla fall inte äta deras kyckling.

Andra pyttesmå nyheter är kvinnan som upprörd ringde pressen efter att ha hittat en vanlig kanelbulle i påsen med saffransbullar. Oerhört upprörande. Eller hon som gjorde det sensationella avslöjandet att under julmustetiketten kan man hitta en etikett med texten ”påskmust”. Man kan bli kränkt för mindre… Som till exempel att Sanna Nielsen instagrammar en bild på sin teaterkostym och genast blir anklagad för att vara rasist. Kan man hålla på med sånt där har man alldeles för lite att göra.

Och Kent Ekeroth då. SDs värsta bråkstake? Nu är han under utredning igen. För ännu ett slagsmål. Jag håller med Leif GW; dra in livvaktsskyddet och låt honom gå ut och festa bäst han vill. Ska vi betala tiotusentals kronor varje gång han röjer runt? Livvakterna kostar tretusen spänn i timmen och har som främsta uppgift att se till att Kent inte börjar veva med järnrör eller nävarna.

Åter igen häpnar jag över hur JAG har blivit det absolut viktigaste i världen för en stor del av mänskligheten. Mannen som upprepade gånger knuffar hårt på mig med kundvagnen för att han tycker jag tar för lång tid på mig att välja bröd på ICA. De tre mammorna som prompt måste gå i bredd med sina barnvagnar så alla som möter dem måste pulsa i snödrivorna vid sidan av gångvägen. Snubben som tar upp fyra sittplatser i tunnelbanan så att andra tvingas stå upp (han har givetvis lurar med hög musik och är strängt upptagen med sin telefon så han varken hör eller ser). Tanten som släpper dörren trots att hon ser att personen som kommer efter har händerna fulla. Grannen som skyndar sig in i hissen för att slippa sällskap. Bilägaren som skottar fram sin bil och lägger högarna som hinder för grannbilen. Och så vidare. Det finns bergis en miljard liknande små tecken på att folk har slutat bry sig. Om något annat än sig själva.

Sånt gör mig orolig. På riktigt.

Och apropå presidentvalet som föregicks av en massa propaganda och rena lögner, varav ett flertal falska nyheter som efter några varv i cyberspace plötsligt blev ”sanningar”. Jonas Gardell har skrivit brev till Mark Zuckerberg med ett antal relevanta frågor. Man undrar ju hur länge Facebook-grundaren kan huka för sitt ansvar? Läs Gardells brev här. http://www.expressen.se/kultur/du-maste-skammas--annars-ar-vi-forlorade/

Som tur är har jag människor i min absoluta närhet som inte har drabbats av ego-sjukan. Grabben som var på Hellström-konsert och filmade en snutt av låten ”Kom igen Lena” och skickade till mig. Ungdomarna som mer än gärna kommer och hälsar på. Inbjudningarna till glöggmingel, adventskonserter, julmarknader och andra trevligheter som ramlar in. Omtänksamhet som värmer. Det gäller att välja sina vänner med omsorg.

November försvann med ett swish. Inte mig emot. Jag skulle gärna hoppa över just den månaden. I år var den extra knepig med sitt snökaos och sedan ihållande ösregn och storm. Och när vi här i stan fick det värsta snöfallet på över hundra år var det många som blev stående/liggande/snurrande med sina dubbfria däck. Vår egen bil gick som en bandvagn på isen. Miljöbov? Moi? Inte om man läser det här: http://www.expressen.se/motor/debatt/nu-far-det-bli-ett-slut-pa-dubbdackshatet/

Häpp.