"Inte lolit"

Lördagens varmrättsbuffé

”Kan du inte skriva om något roligt nån gång?” frågade Lelle. Jo alltså, det kan jag väl. Men då krackelerar ju bilden av mig som Häxan Surtant :) Och det är ju här jag ventilerar sånt som gör mig irriterad, upprörd eller rentav förbannad. Så slipper jag gå och älta sånt live. Liksom. 

Men i veckan som gått har det funnits mycket att glädjas åt, så gnället kommer lite i skymundan. Träff med gamla studentkamrater. När man ser dem kan man inte tro att det är 40 år sedan vi tog studenten. Fyrtio år! Det är ju nästan ett helt liv sedan! Och en snabbgenomgång av vad-har-hänt-sen-sist bjöd på både skratt och tårar. Alla, och då menar jag verkligen alla, har sina kors att bära. Det är sjukdomar, skilsmässor, krassliga gamla föräldrar, stökiga nyfamiljer och så vidare blandat med underbara barnbarn, spännande resor, kreativa lösningar och nystarter i livet. Lyllos mig som hamnade i den där skolan och med de klasskompisarna. Det präglade och formade mig till mycket av den jag är idag. Törs knappt tänka på hur livet artat sig om eländet från högstadiet hade fortsatt även under gymnasietiden… Härligt återseende var det hursomhelst.

Och så den årliga Damfesten. I år var det den 24:e i ordningen. Jag har inte varit med sedan starten, men bra många gånger i alla fall. Upplägget är genialt. Värdinnan (som påstår att hon inte kan laga mat, men det är bara en image) bjuder in ett ganska stort gäng kvinnor i olika åldrar och med olika yrken och bakgrunder. Alla tar med något ätbart och ett pris till tipspromenaden som värdinnan totat ihop under mörka vinterdagar och som ibland orsakar världskrig bland deltagarna (men alla får pris). Sedan äter man tills man nästan storknar och sen äter man dessertbuffé; givetvis måste man prova allt… och storknar en gång till. Vissa damer träffar man bara denna enda gång på året, andra lite oftare. Oavsett vilket så är det alltid lika trivsamt.

Tips till alla som liksom vi gillar att umgås: ordna knytis! Enkelt och opretentiöst.

Förra veckans fniss (aningen elakt, det ska erkännas) kom när jag på Facebook såg utlottning av ”Ljugarbänken Mona”. Inte vet jag vem bänken är uppkallad efter, men jag gjorde min egen tolkning. Och sen tänkte jag: så väldigt tyst det blev efter att hon avgått. Och lite senare tänkte jag, varför har ingen tidning luskat i det där med de falska intygen? Jag har funderat som fan på varför hon riskerade sin karriär och hela sin trovärdighet genom att skriva de där intygen. Och dessutom satte oss alla på pottkanten när hon lämnade sitt jätteviktiga uppdrag, som hon skött med den äran. Varför var hon och kollade på en lägenhet som hennes livvakt skulle köpa? Varför kallar hon honom för ”min allra bästa vän”? Och varför ville hon att han skulle köpa en svindyr bil? Och varför hade han såna udda anställningsförmåner? Mitt tips: grande amore. Jag kan inte komma på någon annan förklaring.

Alltså, Mona själv hittar man inte i några register. Däremot är det ganska lätt att hitta Bosse, maken. Eller före detta maken, faktiskt. De sägs att de numera är skilda och radhuset är sålt. Joråsatte, la jag ihop ett och ett där.

Något som var ”inte lolit” (som Viktor 2 år sa när vi körde Facetime igår och han berättade om resan med ”den blå bussen”) var beskedet från Allmänna Reklamationsnämnden. Eftersom Klimatrör inte ville betala för vattenskadorna de ställde till (nästan 16.000 kronor och 44 arbetstimmar) anmälde vi det inträffade till ARN. Efter flera månaders förhalande från Klimatrörs jurist meddelade ARN för ett par månader sedan att vi kunde räkna med ett beslut ”inom 180 dagar”.  Alltså. Hjälp. Handlingarna tar typ en timme att läsa igenom så man undrar ju varför det ska ta sex månader att fatta ett beslut. Nåväl, i fredags kom beslutet. Eftersom det inte föreligger något avtal mellan oss och Klimatrör (de var här på uppdrag av föreningen) så kan ARN inte pröva ärendet varför vår ”talan ska avslås”. Alltså. Kunde dom inte sagt det från början? Va?

Skämt eller allvar? Att Zlatan lider av grav hybris är ingen nyhet. Eller han lider antagligen inte av den, det är bara omgivningen som störs. Men när han tycker att Volvo inte var känt innan han gjorde reklamfilmen, då är han inte ens lite skojig. Jag tyckte han började slå över mot patetisk när han beskrev sig själv som kung och legend. Och vad är det för trams att han pratar om sig själv i tredje person?

Nästa person under rubriken ”Patetisk” på min lista är Frank Andersson. Fast han kanske inte har självinsikt nog att se att hans skådespelartalanger inte ens är tillräckliga för reklamfilm?

Och farbror Silvio då, ligger på sjukhus med hjärtproblem. Tusse då, var hans vanliga foundation slut i affären? Eller har han roat sig med för många unga flickor? Vad är det för biverkningar på de där blå tabletterna? Nä, det var taskigt. Han kanske är sjuk på riktigt. Och det är verkligen ”inte lolit”.

Efterrättsbuffén