Säga vad man vill

Symbol för rätten att säga vad man vill

I Sverige är vi stolta över vår grundlagsskyddade yttrandefrihet. Vi får säga i princip vad som helst om det mesta. Och skulle man slira lite på gränsen till det icke tillåtna, kan man komma undan med att kalla sina utspel för konst. Då är alla regler satta ur spel. Jag vidhåller med en dåres envishet att man faktiskt inte måste håna och smäda andra bara för att man får och kan. Som Lars Vilks, för att ta ett exempel. Många rusar till hans försvar, precis som man gör med Sven Wollter när han hyllar Lenin och Stalin. Och, som så ofta, undrar jag varför det är mer okej att vara provokativ på vänsterflajen än på höger-diton? Och nej, jag sympatiserar varken med den ena eller andra. Jag tror på människors lika värde, oavsett var man kommer ifrån, vad man väljer att tro på och hur man lever sitt liv så länge man inte gör någon annan illa.

Nej, jag har inte sett SDs reklam i Stockholms tunnelbana. Östermalmstorg bara, va? I går stormades stationen av ett hundratal människor som rev ner affischerna. Skadegörelse kallas det. Och eftersom jag inte sett annat än det som dagstidningarna visat, t ex en stor banderoll med texten ”Sweden should do better” eller nåt sånt, har jag inga åsikter om det är rasism, hets mot folkgrupp eller liknande. Men just den textraden kan man väl hålla med om? Sverige borde kunna bättre än att stillatigande låta folk sitta och tigga på gatorna.

Aftonbladet rapporterar att Norstedts förlag utsatts för bombhot idag. Någon ringde och sa att det skulle hända saker efter klockan 11. Och i Oslo har man hittat vad som misstänks vara bomber. Alltså, terrorism tar sig fler och fler otäcka vägar. Vad uppnår de med det? Terroristerna. Annat än att vissa blir rädda, vissa blir förbannade och andra skakar på huvudet. Det cirkulerar en bild på nätet som föreställer två unga grabbar någonstans i trakterna av Västbanken, med bildtexten ”Anything war can do, peace can do better”. Hur sant är inte det?

Och som vanligt är det stopp i tågtrafiken. En kontaktledning är nerriven och flera södergående spår går inte att använda. Säga vad man vill om SJ, men de är i alla fall konsekventa. Konsekvent under all kritik.

Minsann fick man en klump i magen när man läste att en åttaåring var försvunnen i en av Stockholms södra förorter. Killen försvann när han var på väg hem från en kompis i går kväll och under hela natten har polisen, kustbevakningen och frivilliga med och utan hundar letat som galningar. Vid 10-tiden i morse kunde man dock meddela att killen hittats välbehållen. Han hade sovit över hos kompisen. Hur vore det med lite kommunikation föräldrar emellan? Kanske?

Rubrik i Expressen: Misstänkt jacka hittad. Vad är den misstänkt för? Kan man undra.

Och är det på sannolika skäl eller skälig misstanke? Vilket är högre och lägre misstankegrad? Jag lär mig aldrig. Suck.

Dagens viktigaste skvaller:

Niclas Wahlgren har precis börjat dejta.

Victoria Silvstedt har haft en dejt med Rob Lowe.

Lenny Kravitz hukade sig på scenen så brallorna sprack och ”hela paketet” tittade ut. Han kanske kan önska sig kallingar till jul.

I Aftonbladet får man lära sig de bästa övningarna för snyggare mansbröst, hur man gör rent grillgaller och vad man ska äta till frukost om man lider av PMS. Och i Expressen kan man få veta vilka platser som varit soligast i sommar. Men det kostar extra, såklart.

Donald Trump vill bli republikanernas presidentkandidat. Alltså. Hans aaaasfula comb-over, har han den för att retas? Han om någon borde väl ha råd med en transplantation? Eller i alla fall med en anständig toupé?

Men för att återknyta till bloggrubriken. Allas rätt att säga vad man vill. Även om åsikterna går helt på tvärs mot ens egna. Expressens chefredaktör Thomas Mattson uttryckte det hela mycket väl idag. Efter att klart och tydligt deklarerat tidningens ståndpunkt när det gäller värnande av yttrandefriheten och motståndet mot främlingsfientlighet.

Det fria ordet tillkommer också alla dem som inte har lika ädla motiv som oss andra, och därför var det stötande att se bilder och filmer på den mobb som rev ner Sverigedemokraternas reklam i t-banan i Stockholm. Tänk att det gått så långt: att ideologiska motståndare vandaliserar offentliga miljöer för att stoppa spridningen av politiska budskap som de inte sympatiserar med. Det är faktiskt – ur ett publicistiskt perspektiv – skamligt.