Banankontakt

 

Jo jag vet. Det var längesen jag bloggade. Man vet liksom inte var man ska börja oja sig när världen blir alltmer galen för varje dag som går. Det blir mer små irriterade utbrott på facebook (alla sunda människor har väl lämnat twitter antar jag), men det som valsat runt i medierna de senaste dagarna tarvar några reflektioner av mer omfattande art. Bananfobi. Smaka på den. Eller – ja – känn på den. Eller – jo… hur man än uttrycker sig blir det som ett dåligt skämt. Fobier är inget skämt, oavsett vilken slags fobi man drabbats av. 

Själv lider jag av klaustrofobi efter en chockartad upplevelse första gången jag skulle genomgå en magnetröntgen. Väl inklämd i det trånga röret kände jag att jag var tvungen att kräkas och tryckte på larmknappen. Ingen svarade! Det kanske inte tog mer än några sekunder, men instängd och fastspänd med noll spejs runtom kändes det som en evighet innan jag rullades ut, djupandades och fick en spruta med något lattjo i så jag blev väldigt medgörlig. Efter den incidenten klarade jag varken hissar, tunnlar eller andra trånga utrymmen. Det satt i flera år, tills jag bestämde mig för att göra något åt det. Om ens fobi hindrar en från att leva ett vanligt liv är det läge att ta makten över paniken. Har man bara rätt verktyg är det varken svårt eller särskilt tidsödande. 

Det är därför det blir, minst sagt, förvånande när en minister i Sveriges regering använder sin makt till att tvinga alla i omgivningen att banansanera. Ministern lider av bananfobi, har vi fått veta. Och hur hanterar hon denna fobi? Inte alls. Däremot råder bananförbud där hon arbetar, på ställen hon besöker och för besökare hon tar emot. Riksdagshuset, Domstolsverket, konferensrum på diverse ställen och så vidare, överallt där hon vistas ska det inrättas bananfria zoner. Det låter som ett dåligt skämt, men det är helt sant. Snacka om maktmissbruk. 

I och för sig är beteendet helt i linje med mycket annat som försiggår i samhället nuförtiden. Man kräver att omgivningen ska anpassa sig. En massa barn i skolan som ”måste” ha specialmat, inte på grund av allergi utan av ideologiska, religiösa eller hittepå-skäl. Barnmorskor som vägrar utföra aborter. Sjukvårdspersonal som vägrar klä sig i kortärmat. Veterinärer som inte vill avliva djur, hur mycket djuren än lider av sjukdom eller skada. Och alla de, vars högst personliga önskemål inte uppfylls, som anmäler skolor, chefer, arbetsplatser till DO. Om inte JAG får som JAG vill så slänger jag mig på golvet och skriker och sparkar som en trotsig treåring. Bu-hu bu-hu. Liksom.

Statsministern skyndade snabbt till bananfobikerns försvar. Liksom finansministern. En olyckssyster i oppositionen har minsann samma fobi mot bananer. Och Anders Bagge deklarerade raskt att han lider av äppelfobi… Var ska detta sluta? Hur många fobier ska man ta hänsyn till? All frukt kanske kan framkalla panikattacker? Och hur långt ska saneringen sträcka sig, kan man undra. Bannlysa Sean Banan? Censurera Trazan och Banarne? Lägga varningstext på Bananer i pyjamas? Möblera om Ikeas museum så känsliga besökare inte utsätts för tyget ”randig banan”? Bananarama får bara spelas efter att man varnat lyssnarna? Bannlys sökordet bananrepublik? Jag inser att jag kan hålla på hur länge som helst. Nästan i nivå med Johan Glans ändlösa räcka av skämt om ortnamnet Röven. 

Nej men skämt åsido. Ministern har uppenbara problem. Men det ter sig aningen obegripligt hur hon väljer att hantera dem. Lika obegripligt är att Sveriges största parti väljer att slå mynt av veckans sensationella nyhet och håna ministerns fobi med ett synnerligen infantilt inlägg på Facebook. 

Som om inte förtroendet för våra politiker redan är i botten. 

Suck. 

Ska jag säga något om det amerikanska presidentvalet? Annat än att jag inte är förvånad. Fru Harris hade aldrig en chans. Fyra månaders kampanjande med Bidens bagage att släpa på. Och så är hon inte vit. Inte är hon en man heller. Det är tydligen bara såna som får sitta på de högsta posterna. Så blir det som det blir också. 

Om en pajas flyttar in i ett palats blir han inte kung. 

Palatset blir en cirkus. 

’nuff said.

Humor?

Ett gott skratt förlänger livet, heter det ju. Om det stämmer kommer jag att bli jättegammal. 

Jag kan se komik i väldigt mycket och tur är väl det när världen ser ut som den gör. 

Mycket som händer skulle man bara vilja sätta sig ner och lipa åt, men vad hjälper det? 

 Sen är ju humor väldigt individuellt; vi skrattar åt helt olika saker. Buskis har jag aldrig begripit mig på, tycker bara det är pinsamt. Folk som snubblar skrattar jag i vuxen ålder fortfarande åt, Gösta Ekmans Papphammar till exempel. En del barnfilmer tycker jag är så roliga att jag skrattar mig hes, men på helt fel ställen enligt Viktor 10 år. ”Varför skrattar du nu? Det där är ju inte roligt!” och jag får förklara att vissa scener är vuxenroliga (Dumma mej-filmerna). Kort sagt, vi har helt enkelt olika humor. 

 Att däremot försöka skyla över en elakhet med att säga ”men det var ju bara på skoj” är inte okej. Eller ett ”du är så himla känslig” eller ”har du ingen humor” efter att ha fällt kommentarer som ”gu’ vilken stor näsa du har” eller ”fanns inte de där skorna i nån annan färg” eller ”den där var väl inte så himla klädsam” och liknande. Inte kul. 

 Många mobbare försöker komma undan med att skylla på den mobbades brist på humor. Och det är klart, när mobbaren (smal som en anorektiker) tar på sig en något storväxt klasskamrats kläder och utför en fuldans i gympans omklädningsrum och alla garvar, utom just den mobbade, kanske det kan tolkas som att den mobbade inte har någon humor… 

 Apropå mobbning. Kollade melodifestivalen i lördags. Det twittrades en hel del elakheter efteråt kunde man konstatera. Har inte kollat på åratal, men nu när barnbarnsgenerationen tittar gäller det ju att försöka hänga med. Först ut en tjej iklädd svarta underkläder, skrevande i närbild och dansare som juckade i takt. Då kände jag mig gammal och pryd. Sedan var det en Big Bird-liknande tjej (men i rosa fluff) som sjöng en riktigt trallvänlig låt men när Hollywood-frun leddes in på scenen åkte skämskudden fram. I won’t shake, sjöng hon. Och det stämde faktiskt. Jag har sett vandrande pinnar röra sig mer graciöst. Men självförtroendet är det inget fel på, hon sa dagen efter att många förmodligen var besvikna att hon inte gått direkt till final. Tvärtom, om nån frågar mig. Sen fick hon besök av Kronofogden som la beslag på diverse dyra smycken och märkeskläder. Hon är skyldig fogden drygt sexhundra papp, eftersom hon cashade in barnbidrag och vård av mamma-bidrag och jag vet inte allt från Försäkringskassan medan hon bodde i USA. Aja baja. Men hon tänker minsann inte betala, för hon VAR faktiskt i Sverige under de åren. Att tv-serien med henne spelades in i USA under samma tid viftar hon bara bort som något högst oväsentligt. 

 Apropå bidrag. Radioprogrammet Kaliber avslöjar att Elöverkänsligas riksförbund får omkring 1,7 miljoner kronor i bidrag från staten. Varje år. För en hitte-på-diagnos! Det är ju helt befängt! Varför ska skattepengar gå till de där foliehattarna? De får dessutom verksamhetsstöd till sina lokalavdelningar och det finns till och med kommuner som bekostar ”elsanering”! Ring kommunen bara, så kommer de och sätter upp nya folietapeter. Alltså, de här människorna är sjuka på riktigt, de får utslag och röda ögon och andnöd och en massa symptom som säkert är jättejobbiga. Men de har ingenting med el att göra. Det är vetenskapligt bevisat. Det som utlöser reaktionerna är när de TROR att det finns något elektriskt i närheten. 

 Apropå foliehatt. Det är kul att kolla hur folk klär sig på olika galor. Jag fattar att tidningarna visar de mest spektakulära stilarna och det är väldigt kul att se hur olika man tycker. (”Nakenklänningar” är inte i min smak.) Svensk kvällspress har uppenbarligen ”experter” som tycker på tvärs mot övriga världen. De som hamnade på internationella Sämst-klädda-listan har nästan genomgående fått fem getingar/plus här hemma. Komiskt. En sak jag inte fattar är varför så många envisas med att klä sig i svart. 

Jättefestligt. 

Inte. 

 Och Edward Blom erkänner att han har smakat hund i Vietnam. Det där med att äta hundkött poppar upp med jämna mellanrum. Under min tid som mediachef på kennelklubben fick jag en gång en arg reporter från Aftonbladet på halsen. Just om vad organisationen tycker om att man äter hundkött i Kina. Jo, sa jag, det kan inte gärna vi ha någon åsikt om, det äts ju saker i olika länder som är helt fel att äta i andra. Däremot tycker vi att sättet man håller hundarna faktiskt är djurplågeri. Reportern envisades med att tjata om själva ätandet och jag höll fast vid den officiella åsikten att det inte är upp till SKK att lägga några värderingar på det. Jag fick en direkt fråga om jag skulle kunna tänka mig att äta hundkött. Nej, det är inget jag skulle varken beställa på krogen eller tillaga hemma. Men, sa den envise, om du serverades hundkött utan att veta vad det var skulle du äta det då? Alltså, om de som bjöd sa att det var hundkött skulle jag inte äta det men om det serverades en anonym köttgryta vet jag inte, svarade jag. Gissa vad rubriken blev dagen efter… suck. 

 Och gissa varför jag inte skriver för kvällspressen.

Men ibland blir layouten ganska dråplig. Tycker "alla" utom de inblandade...

Se upp!

 

Nej men det är väl hög tid att börja blogga igen? Inser att jag hade glömt hur roligt det är att oja sig över småsaker. De stora sakerna orkar man knappt ta in, även om vi såklart har en (halvhjärtad) plan för vad vi gör om det blir krig. Jag menar, om Trump vinner i höst kan man väl nästan räkna med att det blir världskrig. 

Nåväl. Vadå se upp? Jo, jag har åkt en del kommunalt på senaste tiden. Tunnelbana framför allt. Det är nya vagnar nu, längre och med plats för fler (stående) så man har god uppsikt över sina medpassagerare. Av alla som satt i min låååånga vagn var vi tre (3!) som inte var uppslukade av våra telefoner. Två indiska damer som pratade med varandra (vad är oddsen för att få se folk prata med varandra nuförtiden?) och så jag som satt och såg mig omkring. Jag kunde säkert ha uppfattats som en psykopat, om någon hade tittat på mig i stället för i telefonen vill säga.

 

Vad har hänt med mänskligheten? Har alla glömt hur man umgås? Pratade med en ung man häromdagen som har haft ett jobb på en försvarsanläggning. Där får personalen inte ta med sina mobiltelefoner, så vad hände när de hade rast? 

-       Fasen så trevligt vi hade i byggfutten, sa den unge mannen. Vi snackade och garvade och spelade skitgubbe.

Ser man på. Som den där vitsen som cirkulerade för ett tag sedan; ”Jag blev av med min mobil ett par dagar så jag var tvungen att umgås med min familj. Det visade sig att de är riktigt trevliga människor.”

 

Såg på perrongen också en mamma med ett litet barn i en sittvagn. Mamman satt och glodde i sin telefon, den lilla knodden satt och kollade på en ipad. Båda var strängt upptagna av sitt. Nu vet jag i och för sig inte varför de satt så där, avskärmade från varandra. De kanske hade lekt och stojat och pratat hela dagen och behövde lite paus. Man måste ju inte se allt som något negativt.

 

Apropå social inkompetens. Läste häromdagen att det blir allt fler singelhushåll. Och i förra avsnittet av Jag och min far – Uggla & Uggla, pratades det om det allt vanligare fenomenet att kvinnor skaffar barn (skaffar barn! Alltså, finns det ett deppigare uttryck?) på egen hand via insemination. De intervjuade kvinnorna tyckte det var en alldeles lysande idé, för då slapp de ju tjafsa med en annan förälder om barnuppfostran och annat. De sa så. Man skulle ju kunna se fördelarna med att barn har två föräldrar också, delat ansvar, delat VAB-ande, delade kostnader… 

 

Jag har tänkt mycket på de där i tunnelbanan. Nu finns det ju inte så mycket att titta på när man åker under jord, men samma fenomen syns vid busshållplatser, på tåg, på krogen ja i princip överallt där människor står stilla. Eller sitter. På en parkbänk. Gärna med lurar över öronen. Där det finns massor att både se och höra. Vet man över huvud taget hur den riktiga världen ser ut och låter? Årstidernas växlingar. Medmänniskorna. Lyft blicken! Har man lust att skrika. Sluta kolla på de där stajlade bilderna och filmerna som folk lägger upp på sociala medier för att visa upp perfekta liv. 

 

Jo, ibland känner jag mig väldigt gammal och grinig och att jag har framtiden bakom mig, trots att jag är barnsligt förtjust i ny teknik och nya prylar.

Men jag tänker fortsätta sitta still utan att kolla i min telefon. 

Som en psykopat. 

Det stora Floskelkriget

Alltså. Valrörelsen. Jag var rätt less på den redan innan den hade dragit igång på riktigt. Och nu när landet är fullt av plakat blir jag rent illamående. Under gårdagens promenad här i stan slog det mig att den är helt och hållet förfulad. Av vad? Kilovis med floskler. 

Man undrar; för vem slösar man alla dessa miljoner på valaffischer med budskap som antingen är hyfsat obegripliga, eller saknar opposition. Jag menar, ingen – absolut ingen – kan väl säga emot uttalanden om att våldtäktsmän ska åka fast, unga ska inte bli gängkriminella, vården ska bli bättre, skolan ska bli bättre, alla ska ha rätt till en bostad. Och så där fortsätter det. Kilometer efter kilometer. Det fanns inte ett enda så kallat budskap som jag hade några invändningar emot. 

I avdelningen hyfsat obegripliga leder nog M med Kristersson som säger att de vill ”få ordning på brotten”. Öh? Tycker M att brotten som begås präglas av oordning? Va? Och bilderna sen! Undrar hur många timmar som gått åt till att välja bilder där partiernas representanter ska se lagom glada, lagom bestämda och lagom folkliga ut? Sen tänker jag att fru Andersson borde ha spottat ut bettskenan innan de plåtade. 

S har valt att inte ha med varken Morgan Johansson eller Annika Strandhäll, stolpskotten som sägs kunna skrämma bort väljare. Men – mark my words – vinner S kommer vi inte slippa någon av dem i nästa regering. Hemska tanke. Kappvändaren Hultqvist är väl ett gränsfall för honom ser man inte heller i några annonser. Han påminner mest om en överviktig sengångare. 

Men nu var det kanske inte person man skulle välja utan ideologi. Någon mer än jag som har svårt att hitta ett parti man håller med till 100 %? Jag tycker det är för mycket fokus på partiledare, hur de ser ut, hur de uttrycker sig och hur de verkar som personer. Och så missar man både vad de säger och vad deras partier står för. Alla lovar att allt ska bli bättre och de får svamla på i princip obehindrat i de intervjuer som görs. 

Ja, utom i SVT då där den mesta tiden går åt till att visa vilka envisa skjutjärn journalisterna är och ägnar alldeles för många minuter åt att klämma ur partiledarna svar på ganska oväsentliga frågor. När de nu sitter där och lovar, varför kan ingen fråga VAD har de tänkt att göra åt gängkriminaliteten, sjukvården, skolan, miljön och andra viktiga frågor som vi väljare faktiskt oroar oss för. Framför allt HUR har de tänkt göra allt så mycket bättre? 

S har haft åtta år på sig och det har bara blivit värre på alla plan men de låtsas som om det regnar och lovar att NU ska de ”vända på varje sten för att knäcka kriminaliteten”. Igen. Vad har stenvändandet gett hittills? Skapa jobb ska man också göra. Igen. Vi hade inte Europas lägsta arbetslöshet 2020 som utlovat. Nu ligger vi i botten tillsammans med bl a Spanien och Grekland. 

 M säger att de ska ”krossa den grova brottsligheten” och ”skydda hushållens plånböcker”. Vilket svammel. 

Flummigast är nog i alla fall MP som vill halvera momsen på mat (vilket främst gynnar höginkomsttagare), en ny lag som gör produkter enkla och billiga att reparera och dessutom vill man ”förbjuda produkter som är tillverkade för att gå sönder i förtid”. 

Alltså. På riktigt? 

Hur ska man orka med det här floskelkriget en dryg vecka till?

Lägg ner!

Alex Schulmann har satt en pinne i den svenska myrstacken igen. Han skrev i en krönika i DN att man borde avskaffa midsommar. Alltså ibland är han lysande och ibland uppför han sig som en trotsig 3-åring som vill ha uppmärksamhet och ställer sig framför TVn när Zlatan ska lägga en straff i fotbolls-VM. Det blir ett j-la liv. Precis som önskat och förväntat. 

 Men alltså, han menar säkert det han skriver. Han verkar ha haft alldeles för många traumatiska upplevelser under sin uppväxt och de har satt djupa spår. Det finns ju ett sätt att slippa hålla någon i handen och dansa runt midsommarstången: stanna hemma! 

Vi har alla ett val att fira eller inte fira olika högtider. Man måste inte fira vare sig jul eller påsk eller födelsedag eller vad nu majoriteten av svenskarna firar. SVT hade en ingående diskussion om firandets vara eller inte vara, med en expert från Nordiska museet minsann. Kan det vara så att många känner sig utanför om de inte kan leva upp till bilden av det svenskaste av svenska; midsommarafton? Alla kan ju inte åka ut i skärgården, och det är ju skäl att bli kränkt. Minsann. Vem har sagt att man måste åka ut i skärgården? Och vi har ju några miljoner invånare som inte har helsvensk bakgrund, de kanske inte känner sig varken hemma eller bekväma i de här konstiga traditionerna med stång och små grodorna och matjessill och svenska flaggor... Herregud. Säger jag bara. Ska vi bli så mellanmjölkiga och beige och lägga ner alla traditioner? Inte fira något över huvud taget? Så att inte någon enda liten lort eventuellt kan tänkas bli kränkt? Suck. 

 Nä fram med blomsterkransar och silltallrikar och jordgubbstårtan och njut! Det blev ju vackert väder också. Men det är säkert någon som ogillar det som meteorologerna glatt rapporterar som ”vackert väder”. Varför ska man gilla just sol och värme? 

 I kvällspressen kunde man under helgen ta del av diverse ”nyheter”. Ja utöver de sedvanliga recepten på tårta, sill och gravlax förstås. Man kunde till exempel få veta vilka äldreboenden som är bäst och sämst i olika kommuner, att Cecilia Hagen störs av ljudet från Allsång på Skansen (jo, hon bor väl fortfarande på Djurgården), hur Bert-Åke Varg firar midsommar och att Bono har en bror som han inte kände till. 

Trivialt och banalt kanske men gav i alla fall inte blodtrycket några rekordnoteringar som vissa andra nyheter gjorde. Om USAs abortlagstiftning som tar landet tillbaka sisådär 100 år, antalet dagliga mord i Sverige och det förfärliga terrordådet i Norge. Det finns mycket att oroas över; krig, inflation, börsras, världssvält, jordbävningar... Så mycket enklare – och snabbt övergående – att reta sig på att hr Schulmann får panik av tanken på Små grodorna. 

Skrev han något om dragspel också? 

Jag har redan glömt. 

Det måste vara värmen.

Bra eller dåligt?

 

Ibland när folk berättar saker för en så undrar jag ”är det bra eller dåligt”. Till exempel ”Du är dig precis lik” eller ”Här ser allt ut som vanligt” och annat i den stilen. Då vet man ju inte om det är bra eller dåligt. Man får välja att se det från den ljusa sidan, tänker jag då och säger ”Tack!”.

 

Men annars. Alltså, blir man galen på allt man ska betygsätta! Man kan fanimej inte köpa soppåsar utan att man ska lämna ett omdöme. Vissa butiker har till och med tryckknappar när man går ut ”Vad tyckte du om ditt besök idag?” grön, gul eller röd knapp. Typ. Det finns sådana när man passerat säkerhetskontrollen på Arlanda också. Om de inte är borttagna vid det här laget. Kaoset från i påskas tycks hålla i sig så det kanske är onödigt att fråga vad resenärerna tycker när de tvingats köa i ett par tre timmar för att nån jeppe ska röntga ens handväska. Förr i tiden, i den glada ungdomens dagar, skulle man vara på flygplatsen en timme innan avgång. Efter skobombare och andra dårar blev kontrollerna striktare och tiden utökades till två timmar. Efter pandemin då jag antar att flygplatserna gjorde sig av med en massa folk, förväntas man nu infinna sig tre timmar innan flyget ska lyfta. Tur att man inte har bokat tidig avresa i helgen.

 

Apropå röda och gröna knappar. Gissar att det är lite dålig stämning i S idag sedan Ibrahim Baylan tryckte fel och därmed gav oppositionens förslag majoritet... 

 

Men detta ofog med företag som kräver att man ska lämna ett omdöme. Och inte bara nätbutikerna. Nu ska man även lämna betyg på Pricerunner, Google och Trustpilot med flera. Den sistnämnda har jag haft intressant mailväxling med. De frågar snällt om det är ok att de publicerar ens förnamn i anslutning till det omdöme man lämnat. Joråvisst vassego! Ger man positiva omdömen är allt frid och fröjd, men ve den som har något negativt att framföra. Då krävs det att man BEVISAR att man verkligen handlat i just den butiken. Inte nog med att man lämnat ut både för- och efternamn, man måste också skicka in kopior av sin beställning. Uppgifterna skickas sedan vidare till berört företag OCH ska ligga till grund för beslut om Trustpilot verkligen ska publicera mitt negativa betyg eller ej. Så nu vet vi det. Alla positiva omdömen på Trustpilot KAN vara fejk, för dem är det ingen som kollar. Suck.

 

Körde Sturegatan genom Sundbyberg i går. Migrationsverket ligger där. Köerna är precis lika långa som för ett par veckor sedan när jag passerade. Hemsk känsla när man inser att man har blivit avtrubbad. Rysslands krig mot Ukraina har nästan blivit vardag, åtminstone för oss som inte drabbas av det direkt. Man har blivit avtrubbad på något sätt. Väldigt obehagligt. Ungefär som alla j-la skjutningar här i krokarna. Man slår upp tidningen på morgonen och tänker ”undrar hur många som blivit skjutna i natt”. Det är helt sjukt att tänka så. Jag vet. Men det hjälps inte. Man vänjer sig vid vidrigheterna vare sig man vill eller inte. 

 

Och dårarna som gick bananas mot blåljuspersonal för att den danska stollen fått tillstånd att bränna koranen. Herregud. Säger jag bara. Får man säga det förresten, utan att någon blir kränkt? Jag vidhåller min tidigare ståndpunkt (till skillnad från regeringen som numera leker leken vända-på-en-femöring mest hela dagarna) att varför MÅSTE man prompt torgföra sina åsikter på de mest bisarra sätt bara för att man FÅR? Man kommer faktiskt undan med både det ena och det andra, exempelvis limma fast sig i Stockholms mest trafikerade vägkorsning, i yttrandefrihetens namn – eller om man kallar sin civila olydnad för konst – men ändå? Jo, i en demokrati ingår det att man får tycka, tänka och säga vad man vill. Ibland undrar jag om det är bra eller dåligt. Nej det gör jag inte, för motsatsen är väldigt mycket värre. Och jag är väl för väluppfostrad för att uppskatta provokationer.

 

Läste en intervju med en presstalesperson från en muslimsk församling (minns inte vilken, tror det var i Malmö). Han var innerligt trött på att hela tiden förväntas ta avstånd från alla brott som begås i islams namn, särskilt som de här unga männen oftast inte är religiöst intresserade i vanliga fall. De bara använder religionen som ursäkt för att bråka. Troligen har knappast någon enda av dem ens läst koranen. Presstalespersonen menade att om det hade funnits fritidsgårdar, fritidsledare och bra skolor hade de här gossarna varit rena dygdemönster. Segregationen i de så kallade utsatta områdena var också en bidragande orsak, menade han. Det finns säkert ingen enkel förklaring till det ursinniga hat som mobbarna riktar mot ambulans, brandkår och polis men alla som uttalat sig tycks ha glömt en sak; föräldrarna. Varför är det ingen som nämner deras ansvar? Bara en stilla undran. (Och OM det verkligen stämmer att även några mammor var ute och kastade sten mot poliserna, då är vi riktigt illa ute.)

 

Och i dag höjde Åsa-Nisse reporäntan till 0,25 % från att ha varit noll i flera år. Så snart blir bolånen dyrare och med en inflation som rusar värre än värst. Dessutom åker börsen som en jo-jo, men mest neråt så är det nog många som får det jobbigt. Ungdomar med bolån upp över skorstenen och utan sparkapital. Och vi som nu ska gå i pension och ser pensionssparandets stadiga uppgång plötsligt har en kurs som ser ut som en rutschkana. Får vi se ytterligare valårsfläsk med korsdrag i statens plånka, ungefär som med kompensationen till villa- och bilägare för höjda priser? 

Kaffe och tomater har blivit skitdyrt. 

Kan hr Damberg skicka några spänn, tack?

 

 

Tiga och lida?

 

Det pågår ett krig. Ett alldeles vedervärdigt krig inte långt från oss. Det kan inte ha undgått någon. Utom en stor del av ryska folket då, som enbart matas med propaganda. Vaknar varje morgon med en klump i magen, öppnar Dagens Nyheter och förväntar mig att läget i världen har blivit ännu värre än i går. Hemska scener som kablas ut dygnet runt och vi, som inte har upplevt krig, kan inte i vår vildaste fantasi föreställa oss hur förfärligt det är. Och inte vet vi hur vi "ska förhålla oss" till det, som man ju ska till det mesta nuförtiden. Vilket inte minst visar sig i en lång rad märkliga reaktioner. 

 

Människor som förfasas över att en person kan be om hjälp med vilken färg hon ska välja på handväskan. I en facebookgrupp som handlar om mode. Vet hut kvinna, det pågår ett krig! 

Människor som blir extremt upprörda över folk som har mage att resa på semester och visa upp sina lyckliga barn i skidbacken, på stranden eller vid en glasskiosk. Vet hut människor, det pågår ett krig!

Vi vet det.

Men ska alla andra sluta leva, kramas, äta, älska, skratta och vara lyckliga? Hjälper det på något sätt om vi andra går in i en kollektiv depression? Låser in oss i källaren? Nu, mer än någonsin, finns det väl anledning att just LEVA. För nu vet vi inte om – eller kanske när – det är vårt land som drabbas. Så jag tycker vi ska ta tillvara på varje dag vi får fortsätta att leva i fred. Och uppskatta att vi har det bra; tak över huvudet, mat på bordet, en säng att sova i...

 

Det är lite som när jag var liten och det pågick en svältkatastrof i ett land, den mycket kortlivade staten Biafra i Västafrika. Vuxna människor använde katastrofen som argument för att barn skulle äta upp sin mat. ”Tänk på barnen i Biafra” var en känd fras på sextiotalet. Och alla vi barn undrade hur det på något sätt skulle hjälpa de hungriga barnen att vi åt upp maten som bambatanten hade lagt på våra tallrikar. Jag tror inte att någon tog reda på det. Barn på den tiden var inte så himla ifrågasättande.

 

En annan märklig företeelse just nu i skuggan av kriget är alla som prompt måste outa hur goda de är. Frågor som ”Var anmäler man att man kan härbärgera några flyktingar?” dyker upp lite varstans i sociala medier. Det är bara att googla, vetja. Men då ser ju ingen annan att man minsann är en generös och god människa. Konstigt nog såg man inte ett enda sådant inlägg 2015. Eller 2016. Just sayin’...

 

Eller alla ”offentliga” insamlingar via Facebook. Det finns en massa, mycket enklare sätt, att skänka pengar till en hel massa olika seriösa hjälporganisationer. Här kommer tips och länkar direkt till några av dem:

 

Röda Korset: https://www.rodakorset.se

 

Rädda Barnen: https://www.raddabarnen.se

 

UNHCR: https://sverigeforunhcr.se

 

Läkare utan gränser: https://lakareutangranser.se

 

SOS Barnbyar: https://sos-barnbyar.adoveo.com/start/TVROaFpHOTJaVzg9/?location=ukraina_ftg

 

Man ser också en massa privata initiativ till insamlingar av kläder, sängkläder, mat, mediciner, leksaker och så vidare. Hedervärt. Absolut. Jag började själv plocka ihop sådant som jag tänkte att man kan behöva om man har flytt från sitt hem hals över huvud. Det står två flyttlådor på balkongen. Sedan läste jag om vilka problem det ställer till när den här typen av gåvor väller in. Såklart. Om bara 100 000 andra i Sverige tänker detsamma som jag blir ju bara det en ohanterlig mängd prylar att ta hand om, sortera och dela ut. Skickar folk dessutom sådant som butikerna runt gränsen till Ukraina säljer, ställer man ju till det för dem. Om mat, blöjor och annat kommer gratis – vem ska då handla på Biedronka eller Europa SC eller Auchan? Så jag kör flyttlådorna till Stadsmissionen i stället. Och skänker en slant till någon politiskt obunden organisation med 90-konto. Men jag talar inte om hur mycket. Eller till vem/vilka.

 

Och inte tänker jag ha dåligt samvete för att jag lever heller. Det är förvisso inne att känna skam över en hel massa saker. Till vilken nytta? Bättre att känna tacksamhet över det man har, och över dem man har omkring sig, för mår man gott så gör man gott. Inser man hur rik man faktiskt är, är det lättare att dela med sig.

 

Gracias a la vida, que me ha dado tanto. Säger jag bara. Lika bra att öva lite spanska inför den planerade resan till Malaga. Om den nu blir av. Man vet ingenting om framtiden, ännu mindre nu än förut. Men just nu tänker jag glädja mig åt att allt är bokat och betalt.

 

Jo just det, apropå att glädjas. Vi var på Scalarevyn i går kväll. Geniet Henrik Dorsin har skrivit manus till en väldigt aktuell revy, på gammalt revy-maner. Jag tror aldrig jag har skrattat så mycket någon gång förut i hela mitt liv. På riktigt. Gapflabb rakt ut bara. I nästan tre timmar. Johan Ulvesson som kryddburk, Louise Nordals imitationer, en gigantisk mammut som oväntat dök upp lite då och då, superduktiga dansare, skickliga musiker och imponerande sångnummer av Vanna Rosenberg. En helt fantastisk föreställning. Och Dorsins version av Stefan Löfven skrattade jag så hejdlöst åt att jag troligen missade hälften. Om ett gott skratt förlänger livet kommer jag att bli 108 år. Minst. 

Tiga och lida?

Nä.