Vanliga dumskallar

En del är för stora, andra för små...

I dagens DN diskuterar man om det är rätt eller fel att gå halvnaken på stan. Gäller både män och kvinnor. I dagens ego-trippade Sverige verkar alla tycka att bara Jag får som Jag vill så är allt frid och fröjd. Skit samma vad omgivningen vill, tycker och tänker. Liksom. I Paris bötfäller man kvinnor som solar toppless längs Seines stränder. Dyrt är det också. I Barcelona får man inte heller sola naken, men det är inte lika dyrt där. Visst är det trist med lagstiftning och övervakande poliser, men när människor inte är utrustade med hänsyn och omtanke längre verkar det inte finnas så många alternativ.

En intervjuperson säger att stockholmare är så mycket ”pinne-i-röven” och menade att vi har fått moralpanik i den här stan. Alltså, nu var det kanske inte så mycket rädsla för nakenheten i sig, mer då att man kanske inte vill få främmande människors nakenhet upptryckt i nyllet på en uteservering. Det tillhör väl vanligt hyfs att ha kläder på sig på allmän plats? Badstränder och simhallar undantagna. Nä visst ja, vanligt hyfs ingår inte i den moderna människans tankevärld längre. Trist.

DN avslöjar också en rad fuskare i både stort och smått. I dag skriver man att allt fler jobbar vitt och anlitar vit arbetskraft och har slutat skattesmita. Bra där! Man kanske också skulle kunna ta och lära ut i skolorna varifrån statens, försäkringskassans och a-kassans pengar kommer? Inte sällan hör man sånt som

-       Nä men jag sjukskrev mig en vecka, jag fick så lite semester.

Utan en tanke på att det dels är försäkringsbedrägeri och dels är stöld från arbetsgivaren, som ju får betala lön första veckan någon är ”sjuk”. Att dessutom arbetskamraterna får jobba häcken av sig, verkar inte bekymra ”de sjuka” ett enda dugg.

Var tror de stålarna kommer ifrån? Va?

Samma sak med vissa bidragstagare.

-       Jag tycker man borde få mer från soc.

Sagt av en som har hela hyran betald och pengar till mat, kläder, husdjur och nöjen utan att behöva lyfta ett finger. Varför ska vi andra slita oss halvt fördärvade och någon annan kan ligga på latsidan och bara casha in? Olika falla ödets lotter, heter det ju. Och sen läser man om riktigt sjuka människor som får bråka och ha sig i evigheter innan de får en enda ynka krona i bidrag. Hur kan man ha ett regelverk som är så vidöppet för personliga tolkningar?

Det cirkulerar ett tidningsklipp på Facebook från en amerikansk tidning. Nu hittar jag det inte, men sens moralen var att ungdomarna i dag borde sluta gnälla så himla mycket, sluta kräva så himla mycket och i stället göra några vettiga handtag. Basta.

Nej, jag drar inte alla över en kam. Jag känner massor av högpresterande, kreativa, flitiga, engagerade, hårt arbetande unga människor. All heder till dem!

Mötte en mamma och hennes lille son häromdagen. Killen, som är fem och ett halvt, var nyfriserad a la Beckham.

-       Snygg du är i håret, sa jag.

-       Mmm, känn, det är alldeles hårt här, sa han och klappade sig på huvudet.

-       Nej, platta inte till det, sa mamman förfärad.

Sedan berättade hon att de skulle till Gröna Lund. Vissa åkattraktioner kräver att man är minst 110 cm lång. Mamman hade fluffat upp sonens hår och hårdsprejat så att han skulle passera kontrollen tillsammans med sin ett år äldre kompis.

-       Det blir ju orättvist annars, förklarade mamman.

Alltså. Hur dum får man bli? Tänkte hon inte på att det finns en anledning till gränsen på 110 cm? Tänkte hon inte på att det kanske är en farlig j-la säkerhetsrisk att släppa in folk som är kortare än 110 cm på vissa saker? Antagligen inte.

”Det blir ju orättvist annars”. Jo, så är livet. Orättvist. Ska man kanske passa på och lära barnen det när de är små? Så de inte blir sjukt besvikna sedan, när de upptäcker att föräldrarna har lurat dem att tro att allt är så himla rättvist. Alla får vara Lucia. Liksom.

Man kommer att gråta många gånger. Bli besviken. Övergiven. Människor man älskar kommer att dö. Man blir sjuk. Arbetslös.

Man kommer att skratta många gånger också. Förhoppningsvis fler gånger än man gråter. Man kommer att vara lycklig. Förälskad. Få nya vänner. Familj.

Där emellan knallar det på.

Det är det som är livet.

Alla får inte som de vill, alltid.

Kanske är det för tidigt att lära sig att ta ett nej när man är fem och ett halvt?

Kanske inte?