Välkommen!

En blogg om livets sorger, bekymmer och förtretligheter.

söndag 8 januari 2012

Tryggarekan


I min generation har nästan alla gått i söndagsskola. Det tog ett tag innan man fattade att man sjöng "Tryggare kan ingen vara". Betoningen låg ju på -e som dessutom var längre i sången än när man pratar. Söndagsskolefröknarna tog fram flanellografen (ja, det här var lååååångt innan det fanns datorer och andra tekniska hjälpmedel) och berättade spännande sagor. Det var så man uppfattade texterna i Bibeln, som sagor. Och spännande. Finns söndagsskola fortfarande? Inte för att religiöst indoktrinera små barn, utan mer för att lära barn medmänsklighet, ärlighet och att det finns andra värden i livet än svindyra pryttlar (som i och för sig är skitkul, när man har kommit så långt i livet att man har råd med dem).

Ibland händer det att vi kollar på Extreme make over, home edition på TV3. För det mesta handlar det om människor som trots knappa förhållanden gör stordåd för andra människor utan att ens vara i närheten av tanken What's in it for me. Husen de bor i är fallfärdiga och programidén är att ge de här familjerna nya, funktionella hem. I dag handlade programmet om ett par med tretton barn, nio av dem var adopterade och flera hade ett eller flera handikapp. Orkanen ja-vad-den-nu-hette hade ödelagt deras hem och alla femton bodde i en husvagn. Mamman och pappan ägnade sitt liv åt att hjälpa barn som var i behov av trygghet. Fantastiska människor utan ett uns av självgodhet. Gillar sånt.

Det finns så många människor som skyller sina tillkortakommanden på en taskig uppväxt. Det är bara en dålig ursäkt för att slippa anstränga sig. De borde läsa Morgan Allings bok Kriget är slut. Kan han komma på fötter, kan alla. Och jag har många exempel i min egen vänkrets, fantastiska människor som tagit kommandot över sina liv. Det är liksom det man måste göra. Inte sitta med armarna i kors och beklaga sig.

Sen finns det människor som haft en fantastisk uppväxt, omtanke, mat på bordet, full service av föräldrarna, eget rum, fritidsaktiviteter, resor ... you name it. Och ändå gnäller de. Och förväntar sig att föräldrarna ska komma rännande så fort de behöver hjälp med de mest enkla ting. Som alltid vill ha Pappa Plånka med sig till affären när det ska handlas dyra prylar och elegant glider förbi kassaapparaten när slutsumman blinkar på displayen. Som inte har en tanke på att skapa en vuxenrelation med föräldrarna utan väljer att vara kvar i barnstadiet där man kan kräva, kräva och kräva utan att behöva ge något igen. Pinsamt är vad det är. Pinsamt. När jag träffar på såna skitungar tänker jag att det faktiskt är en större sorg att få såna barn, än att inte få några alls.

Min stora sorg i livet är att jag aldrig fick några egna barn. Min stora glädje är att jag haft, och fortfarande har, så nära kontakt med andra barn och ungdomar. Glada, goa människor som ger så mycket, som hör av sig, som kommer och hälsar på, som bryr sig.
Det är sådant som räknas. Sådant som är värt något.
Det gäller att komma på vad som är viktigt i livet. Och glädjas åt det man har, inte gnälla över sånt man inte har. Så det så.

Filosofiska tankar en söndag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Bloggintresserade

Om mig

Mitt foto
Frilansare med ett förflutet inom marknadsföring och information. Skriver yrkesmässigt mest om hundar, men vädrar gärna mina åsikter om aktuella händelser i bloggform.