Den svenska modellen

Skolan har diskuterats i valrörelsen.
Emellanåt kommer också rapporter om att svenska barn ligger risigt till, jämfört med barn i andra europeiska länder.
Hur kommer det sig då?
Det behövs fler lärare, ropas det.
Skulle lösningen vara så enkel?

När jag började skolan - och just när jag tänker den tanken känner jag att jag snart borde Q-märkas – var vi 24 elever i klassen.
I första klass.
En lärare.
Hon hade en j-la koll på alla ungarna.
Hur bar hon sig åt? Hon höjde aldrig rösten, såvitt jag minns.
Vi barn hade i och för sig fått lära oss att lyssna på fröken. På alla andra vuxna också. Det kan ha varit en bidragande orsak. Det var liksom aldrig några diskussioner när mamma (det var oftast mamma på den tiden) skulle laga till middagen. -Vill du ha makaroner, potatis eller ris till maten? hörde man inte en enda morsa fråga.
Det fanns inte på kartan.
Eller – vill du ha dom blåa eller dom röda skorna idag? Glöm det! Det var framlagt de kläder som mamma (för det var oftast mamma på den tiden) hade bestämt att man skulle ha på sig.
Praktiskt.
Man hade ju fullt upp med att vara barn.
Valmöjligheterna kom först senare i livet. När man liksom var redo för en massa beslut. Man ska inte behöva bestämma en massa saker när man är liten. Det är sånt man har föräldrar till.

När vi började fjärde klass var vi 28 elever.
En lärare.
Han hade också en j-la koll på alla ungarna.
Några var rent odrägliga. Dom fick vara odrägliga på rasterna. Eller i korridoren. Eller så fick den bråkiga bråka av sig en stund på lektionen, inför de andra. Därefter upphörde bråkandet, eleven hade ju fått sin stund av uppmärksamhet.
Som Gösta som vägrade sluta leka med sin jo-jo. Försökte joja i smyg under bänken. Det gick inget vidare. Majjen upptäckte förstås jojandet och bad Gösta visa upp sina konster för oss andra. - Seså, ställ dig på bänken och visa hur duktig du är. Det gjorde Gösta. Stolt. Han jojade aldrig mer på en lektion.

Idag kan tydligen lärarna inte ens få stopp på sms-andet under lektionstid.
Eller förmå barnen att vara tysta.
Vad beror det på?
Ingen aning. Jag är ingen pedagog. Men hur långt ska stöket i skolorna få gå?
Det värsta jag hört på länge, är en skola i en stockholmsförort. Där är ett sånt sabla liv att barnen har svårt att tillgodogöra sig undervisningen. Svårt att hitta läsro i klassrummet.
När föräldrarna tog upp detta med läraren fick de rådet
– Köp hörselskydd till barnen.
Det är alldeles sant.
KÖP HÖRSELSKYDD!
Såna jag har när jag kör gräsklippare, röjsåg eller vinkelkapen.
Hörselskydd!
Till en tioåring som tycker det är jobbigt att sitta och läsa i oväsen.
Vem FA-AN tycker inte det?
Tejpa igen truten på dom som väsnas i stället.

Men nej då. På samma sätt som hotade vittnen måste flytta, mobbade barn byta skola och misshandlade kvinnor hålla sig gömda, ska nu de barn som inte står ut med störande klasskamrater sätta på sig hörselskydd.
Vad kallas den pedagogiken? Den Svenska Modellen?
Ett stort, fett misslyckande är vad det är. Om ni frågar mig.
Ska en så usel lärare få ha hand om nästa generations fostran och lärande?
Verkligen inte.
Basta!