Ord och inga visor: Monstruöst

Lilla Yara blev bara åtta år. Från helvetet i Gaza till ett värre helvete i Blekinge.

I går ägnade jag mig åt något av det värsta man kan tänka sig. Jag läste domen i målet som handlade om åttaåriga Yara som slogs ihjäl av sina vårdnadshavare. Varför läsa något så vedervärdigt att man blir illamående? Jo, människor har alltid intresserat mig och jag har generellt en positiv syn på mänskligheten; det finns något gott i alla, brukar jag tänka. Men i går tvivlade jag. Rejält.

Hitler hade en hund. Finns inga noteringar om att han var stygg mot den, så nånstans där inne i den galna skallen fanns det väl någon empati, även om man har svårt att tro det. Stalin, Putin, Nordkorea-Kim och andra diktatorer har alla varit barn och det är möjligt att de var sadister och egoister redan i blöjåldern, men mest troligt är att de med tiden utvecklat sina galenskaper på egen hand.

Inte så att jag försöker ursäkta personer som begår vidrigheter, absolut inte, och även om jag är stark motståndare till dödsstraff kan jag ändå tycka att vissa brottslingar har förverkat sin rätt att leva. På nåt sätt.

Men gårdagens läsning. En kvinna som är mor till två små barn, ett och tre år gamla, slår en åttaåring söner och samman, utsätter henne för ren tortyr under lång tid. Behandlar henne som en slav, mer eller mindre. Flickan berättar för sina klasskamrater men får dem att svära vid Gud att de inte ska säga något. Läraren gör hembesök några gånger och har en hel del att anmärka på, grannarna noterar att hon bär tunga kassar, att de vuxna grälar och skriker, att flickan har blåmärken och så vidare. Ändå får detta pågå. I månader. Tills kvinnan, Amani, till slut får ett värre utbrott än vanligt. Jagar Yara runt lägenheten, rycker stora hårtussar från hennes huvud, slår henne upprepade gånger med en brödkavel och när Yara till slut försöker gömma sig i en klädkammare och ligger på golvet så slår Amani henne så hårt och så många gånger att hon får blåsor och svullnader i handen hon håller brödkaveln med.

Amani Madi är fullt frisk, konstaterar experter, även om hon har problem med att kontrollera sin ilska.

Vad gör hennes man medan detta pågår? Han kollar på tv, kör Skype med några landsmän, tittar till sina söner. Den ena, 3-åringen, har berättat om misshandeln vilket innebär att han har sett sin mamma slå ihjäl kusinen. Vid ett tillfälle söker Yara hjälp hos sin morbror, Amanis man, säger han. Hennes ena ben blöder och han har strax innan sett sin fru jaga flickan genom lägenheten. Klipper han till sin fru och säger åt henne att sluta (tillåtet enligt lagen om nödvärnsrätt)? Ringer han på hjälp? Kör han Yara till sjukhus?

Nej då.

Han låter misshandeln fortsätta och när Amani sedan bär in Yara i duschen (då hon antagligen redan är död) för att spola av de värsta blodspåren, tar han upp sin mobil och filmar alltihop. Det är helt sant. HAN FILMAR SIN FRU MEDAN HON DUSCHAR EN LITEN FLICKA SOM HON JUST SLAGIT MEDVETSLÖS.

Sen går han och sätter sig vid TVn igen.

Efter en halvtimme ringer Amani efter ambulans.

Amani ljuger om det mesta, står det i domen. Hon försöker hitta på saker till sitt försvar, men lyckas inte med något. Hon gör också allt för att skydda sin man och tingsrätten är tveksam till att han inte deltagit i misshandeln men hittar inga bevis för annat än att han varit passiv och brustit i sitt åtagande som vårdnadshavare. I någon av alla tv-intervjuer försökte någon av de inblandade (åklagaren, advokaterna, socialtjänsten?) förklara några av de märkliga beteendena, efter mordet, med kulturella skillnader. Och självklart kan man i andra länder ha en annan syn på människor i allmänhet och på kvinnor och barn i synnerhet, än vad vi har i Sverige. Det är ingen ursäkt, men det kan vara en förklaring. Inte till själva misshandeln, men till hur de skyldiga burit sig åt efter att de häktats. Kulturkrockar kan ställa till mycket, särskilt svårt blir det när man inte vill inse att alla i hela världen verkligen inte tänker, tycker och agerar likadant.

Oavsett vilket.

Även om det i vissa tidningar skrivs att det här paret är vanliga människor, kan man inte annat än tycka att de är monster. Vanliga människor slår faktiskt inte ihjäl små barn.

Sen undrar jag, ur en helt annan synvinkel, varför inte tidningarna skrev ”alla inblandade är svenskar”, som de gjorde om massvåldtäkten på en Finlandsfärja i helgen. För medierna är det tydligen jätteviktigt. Amani och hennes man är väl svenskar? Annars borde straffet inneburit utvisning efter fängelsetiden. Och om man då försöker förklara deras agerande med att de inte är infödda svenskar, varför gör man då stort nummer av att alla åtta som våldtagit en 45-årig kvinna ”är svenskar”? De två som häktats i Sverige heter Mohamed och Bjar. Kanske deras bakgrund och värderingar skiljer sig från den uppväxt som Lasse och Olle och Bosse haft? Och har det i så fall betydelse för brottet och straffvärdet?

Oavsett vilket så är det fullständigt vedervärdigt när ett gäng grabbar tvingar sig till sex. Det är mer än åtta gånger värre än EN våldtäktsman. Att bli sexuellt förnedrad inför publik torde vara en fullkomligt förkrossande upplevelse.

Hur kan man, som ung man, bara komma på tanken att utföra en så gravt kriminell handling?

Och jag undrar, var är demonstrationstågen? Var är de upprörda journalisterna? De som skrek i högan sky och gjorde stor sak av massvåldtäkterna i Indien?

Här blev det bara rubriker under en dag. ”Åtta svenskar våldtog en 45-årig kvinna.” och sedan lite kort information om var de här svinen har anhållits. Punkt.

Monster.

Är vad de är.

Svenskar eller ej.