Bella Italia

Jaha, så har man hunnit skaffa sig nya erfarenheter, bättrat på några fördomar och blivit av med en del andra. Som den iakttagande människa jag är, finns det inte mycket som slår nöjet att kolla in saker och ting. Folk, platser, företeelser.

Om italienare, eller milanesare snarare, har jag nu kunnat konstatera följande. Grovt generaliserande förstås.

Kvinnor bär gärna päls, pälsmössa, pälscape och så vidare utan att skämmas ett enda dugg. (Å hjälp, så avis jag blev på alla vackra sagaminkar…) Kvinnor bär också alltid make-up, även om de är ute och joggar.

Nästan ingen plockar upp efter sin hund.

Taxar måtte ligga högt på tio-i-topp-listan, för övrigt.

Man står upp och dricker kaffe på café. Väldigt fort dricker man kaffe, dessutom.

Alla röker som skorstenar. Överallt. Hela tiden.

Om man råkar knuffa till någon man passerar ber man fanimej inte om ursäkt.

Och man skrattar eller ler absolut inte utan anledning.

Det finns väldigt många surkart i Milano. Italienska surkart. Och det spelar ingen roll om man är trevlig och artig själv.

Undantaget mannen som skötte frukosten på hotellet. Som skojade och log och småpratade (nästan uteslutande på italienska, men ändå) och som redan dag två hade memorerat hur vi ville ha vårt kaffe.

Ingen, absolut INGEN, går på stan i joggingbyxor.

Jo, EN snubbe såg jag. Han var norrman.

Och trots att Milano är en stad med miljoners miljoner turister – OCH med två internationella modemässor per år – pratar folk ganska usel engelska.

Alla tycks lika fixerade vid sina mobiltelefoner som svenskar.

Det är svårt att hitta en krog med anständig mat före klockan åtta om kvällarna.

Fullkornsbröd har man inte hört talas om. Inte löskokta ägg heller. Om jag hade vågat skulle jag testat om hotell-äggen studsade. Jag är nästan säker på att man hade kunnat slå någon medvetslös med dem i alla fall.

För att äta så stadiga middagar (sallad+pasta+varmrätt+dessert) ser man förvånansvärt få feta människor. Vin dricker de också. Till lunch.

Tiggarna är aningen mer diskreta där än här, sträcker fram handen när man möter dem. Eller står och vispar med en keps som man förväntas lägga pengar i. Men det är de inhemska tiggarna. De östeuropeiska beter sig som här hemma, kvinnorna går i likadana sammetskjolar med volang, men de säger ”graaaaazie” i stället för ”taksåmiket”. Tonfallet är dock exakt detsamma. Enligt initierade källor ägnar de sig mer åt stölder än åt tiggeri där. Undrar om tiggeri är förbjudet? Måste kolla. Jag såg i alla fall ingen som gav dem stålar.

 

Parkering a la Milano

De parkerar sina bilar varsomhelst och hursomhelst och för att vara helt säkra på att de har tillräckligt med svängrum, backar de tills deras stötfångare tar i bakomvarande bils dito. Alla, ja utom Ferrarin utanför Armani, hade buckliga stötfångare både fram och bak.

Den här knuffar man inte på. Basta!

Och ingenstans har jag sett så otroligt många pyttesmå bilar, många avsedda för EN person och inte längre än en vespa. Bilen alltså, inte personen.

Praktisk bilstorlek

 Milanesarna lever sina liv bakom galler. Nädå de sitter inte i fängelse, men alla bostadshus har galler för fönstren, en gallerförsedd port och en gallerförsedd infart till innergården. Vackert för det mesta, men det känns lite – här-är-kriminaliteten-hög-varning, som dessutom späs på av att väldigt många hus har en portvakt. Bakom glas, förstås.

Och så det där med religionen. Katoliker har det ganska bra. De kan synda som bara den och sen går de och berättar om sina klavertramp och läser några Ave Maria och sen kan de ägna sig åt nya dumheter. Lite som Emil i Lönneberga. Han fick sitta och tänke över sine hyss och sen fick han komma ut från snickerboa utan att ha blivit ett enda dugg klokare. Men tillfälligtvis förlåtna. Gud så bekvämt.

Till snickerboa ränner jag när det är nåt jag gjort...

Och farsan löper också bra, men inte lika fort.

Snickerboa hopp fallera och snickerboa hopp fallerej, är bra att ha hopp fallera
För stackers mej, hopp fallerej.