Små grodorna, små grodorna

He's back. Juholt.

Han har haft en lång julledighet. Varit i Mexiko bevars. Blivit en bättre människa, säger han.

Brunare - ja, definitivt. Men bättre? Vete fåglarna. Har han suttit i snickerboa och tänkt över sine hyss? Det borde han ha gjort. Kanske täljt en och annan trägubbe. Sånt är helande.

Han hann ju inte mer än öppna munnen så var det samma visa igen. Han fick direkt göra en juholtare, dvs ändra sig i nästa andetag. Hjälp. Om han nu har blivit en bättre människa borde han väl ha lärt sig att ta reda på fakta innan han öppnar truten. Och gärna hålla sig till en rak linje oavsett i vilket sammanhang han framför sina åsikter. Spretig är bara förnamnet.

Hade kanske varit bättre om han varit kvar i Oskarshamn. Där tyckte man att hans minnesluckor var lite charmiga, att han glömde tanka bilen och annat banalt.

Det är bättre att vara lokalpolitiker och glömma att tanka, än att sitta i riksdagen och glömma att tänka.

Kom jag på det själv?

Va?

Julgransplundring brukar omfatta ringdans till bland annat "Små grodorna". Juholts grodor är kanske inte så himla små. Inte är de nåt vidare lustiga heller, när man tänker efter.

Apropå munväder, Carola sades på en löpsedel nyligen vara förbannad på TV4. De klipper bort hälften av vad hon säger och hon förstår inte varför. Alla som hört henne bli intervjuad i direktsändning förstår precis varför.

Frågor på det?

Idrottens direktsända firmafest i tv i går. Ryttaren Rolf-Göran Bengtsson tilldelades Jerringpriset. Det är han säkert värd, jag har ingen aning.

Men om man nu är nominerad och har förberett ett tack-tal, borde man inte testa talet på någon innan man framför det inför hundratusentals människor? Stå och räkna upp sina meriter. Ibland är direktsändning rent mördande trist.

Apropå idrott. Mats Wilander har tydligen ramlat och slagit sig rejält. Han ska få blod intravenöst, skriver Expressen. Hur får man annars blod? Hällt över sig, eller?

Men alltså, SVT. Vi kollar en hel del på ettan och tvåan, mest för att slippa alla reklamavbrott. Ursäkta men finns det verkligen ingen annan programledare än Rikard Olsson? Va? Och kan ingen ge karln en rakhyvel? Jag trodde det var helt ute att se ut som en armhåla.

Mer tv. Expressen skriver att Kristian Luuk är tre gånger så populär som frun Carina Berg. Kanske inte beror så mycket på person som på själva programmen man jämfört? Klart som korvspad att På spåret spöar The voice. Det finns fortfarande en hel del tittare med normal iq, uppenbarligen.

Aftonbladet skriver att man kan se på tungan om man är sjuk. Det kanske man kan, men än en gång frågar jag mig var det är för ett himla pervo som tvunget ska lägga ut närbilder på en massa äckligheter i den där tidningen.

Och apropå babbla. Blev i går varse att jag helt felaktigt utpekats som snokare. Trist med folk som pratar skit om en, utan att ha någon koll. Och visserligen har jag en väl tilltagen kran, men i blöt lägger jag den ogärna.

Så det så.

Tornadon Tomas

Nya köket - före Tomas.

Orkanen Emil har härjat nyligen. I helgen drabbades vi av Tornadon Tomas
Vill man vara vitsig kan man säga att Emil ligger i lä.

Nä, man ska väl inte skämta om naturkatastrofer som trasslar till livet för en massa människor, men vännen Tomas har både krafter och styrka som en naturkatastrof. Dessutom är han en vän av den bästa sorten. Ni vet en vän som alltid ställer upp, alltid är glad och alltid har tid för familj och vänner.

I lördags skulle vårt nya kök rivas. Tomas for in som en virvelvind med tigersågen i högsta hugg.
- Ska vi inte fika först? undrade vi.
Jodå, han skulle bara kolla lite; lossa på diskbänken, kolla hur skåpen satt fast i väggen...
Snabb fika. Tio minuter. Sen var det bara att kavla upp ärmarna. Gasen i botten.
BRAK.
KNIRK.
Och sen ett herrans oväsen från sågen.
I ett rasande tempo.
Man kan säga att det var kanske tur att Tomas var nyopererad. Annars hade han förmodligen tagit knäcken på både maken och mig. Vi snodde som illrar där för att hinna röja undan innan han fällde nästa skåp.
Vilken kille!

Jag hoppas innerligt att människor i hans omgivning inte utnyttjar den där snällheten. Hoppas att han faktiskt får den uppskattning han förtjänar. Att han får hjälp när han behöver.
Av hela mitt hjärta hoppas jag det.
Såna här killar växer liksom inte på trän.

Nya köket - efter Tomas.

Kom på en sak. Man kanske skulle anlita honom, om nu vår hyresvärd vidhåller att vi ska återställa lägenheten i det skick den var när vi flyttade in?
Kanske ska mejla och fråga?
Neeeeeh.

Sorgligt men sant

I början av min frilanskarriär fick jag ett bra tips. Som dessutom kunde ge hyfsade intäkter. Ett förlag sade sig vara intresserat av en bok om tulpaner.
Jag kavlade upp ärmarna, besökte Tulpanens hus, gjorde gedigen research, reste till Holland, gjorde några intervjuer och fick ihop ett hyfsat startpaket för att skissa på en bok. Fick snabbt kontakt med redaktör som var mycket positiv, men några veckor senare meddelade att förlagets marknadsavdelning, efter en marknadsundersökning, kommit till slutsatsen att "marknaden för en sådan bok är helt död".
Snopet.
Men man önskade mig bättre lycka hos andra förlag.
Djupa andetag. Fler resor till Holland. Fler intervjuer. Mer research.
Skrev till alla förlag jag kunde komma på. Jag har hela listan någonstans. Utgick från förlagens tidigare utgivning och tänkte att Norstedts borde verkligen vara rätt ställe.
Det var kanske både naivt och dumt att skicka hela idén, inklusive innehållsförteckning till dem. Fattar jag nu.
Jag borde också ha lyssnat på personer med insyn i branschen, som det så vackert heter.
Det är lätt att vara efterklok.
Och eftersom jag tror de flesta om gott, får jag lära mig det mesta den hårda vägen.

Norstedts refuserade mitt utgivningsförslag, som det heter, i augusti 2009 med orden: Tyvärr kan vi inte ge ut boken hos oss.
Något år senare fick jag tips från en annan person med bra koll på förlagsvärlden samt tips på vem hos Norstedts förlag jag borde kontakta. Där finns många redaktörer, alla med sin specialitet inom bokvärlden. Sagt och gjort, jag gjorde ett nytt försök hos den rätta personen.
Som snopet nog svarade att man våren 2010 hade antagit en tulpanbok.
Ridå.

I fredags skrev DN om Norstedts tulpanbok. Jag vet, man ska inte dra förhastade slutsatser eller uttala sig innan man vet något säkert. Men av vad som framkom i DNs artikel känns upplägget i boken oroväckande likt min bok.

Så, sorgligt men sant, det jag hört från flera håll stämmer tydligen. Förlagen får in manus från okända författare/fotografer, refuserar dem och lägger de bra idéerna på någon av sina egna redaktörer. Eller ger uppdraget till någon författare/fotograf de tidigare jobbat med.
Än en gång är det därmed bevisat;
har man inte
a) kända föräldrar
b) nuppat i tv
c) kontakter i branschen
får man inga bokkontrakt.

Blir spännande att se vad förlaget svarar. Den refuserande redaktören jobbar inte där längre. Ansvarig redaktör är föräldraledig. Men det finns väl fler att skriva till.
Och i morgon ska jag kontakta Journalistförbundet. Det blir också spännande.

Nu ska jag ägna dagen åt att rensa i min vänlista på Facebook.
Får man inga passningar tröttnar man snart på att lira, brukar maken säga.
Så sant.
Utan dialog tystnar samtalet.
Å ena sidan missar jag kanske chansen att följa några stackares patetiska låtsasliv på nätet, men det kan det vara värt.
Å andra sidan ser jag ingen anledning att bjussa på mitt eget liv om jag inte får något tillbaka.
Bye bye låtsasvänner.
Hellre kvalitet än kvantitet.
Det har min mamma lärt mig.

Badrummet då?

I följetongen "Återställande av lägenhet till ursprungligt skick" har vi i dag kommit till badrummet.
Herr Inspektören knorrade lite när han öppnade dörren till vårt lilla badrum och muttrade
- Det ska väl finnas ett badkar här egentligen?

Jajamänsan det ska det, svarade jag klämkäckt och upplyste honom om att det verkligen inte såg ut som nu när vi flyttade in. Här har skett omfattande förändringar.
Så här såg det ut när vi flyttade in:

Inte så himla charmigt, men jag kanske tillhör den petiga sortens människor.
Badrummet hade en vattenskada. Det luktade död bäver där inne, en odör som sakta spred sig i lägenheten. Förvaltaren skickade hit en kille från Skanska som rev ut platsmattan, satte in en fläkt och lämnade stället. Kul för honom att han slapp bo i stanken. Men vi stod ut. Och när ändå badrummet var soprent sa vi att han inte behövde sätta in badkaret igen. Vi tänkte duscha i stället och därmed få plats för tvättmaskinen.

Sagt och gjort. Badkaret bar vi ner i källaren, köpte duschstång och ett tjusigt draperi.
Lite snopet att allt duschvatten rann åt fel håll, åt hallen till. Duschade man snabbt stannade flödet vid tröskeln. Ungdomsduschande (som kan vara i ungefär trettio minuter) resulterade i en mindre vattenansamling i hallen. Så tokigt. Killen från Skanska hade ingen koll på det där med fall. Efter att ha renoverat några badrum vet till och med jag att det är smart om vattnet rinner ner i golvbrunnen. Det är liksom det som är meningen.

Vi åkte och köpte en så kallad dusch-sarg. Det var som att ha ett hockeyspel i badrummet. Går väl an om man har ett stort badrum, men i vårt minimala gjorde det sig inte riktigt.
Vi åkte och köpte ett duschhörn. Ganska dyrt, men vad gör man? Vi hade tänkt bo här rätt länge.

Det blev snyggt i alla fall. Och funktionellt. Men visst kan vi plocka ner de fina duschväggarna och ställa tillbaka badkaret. Givetvis fick herr Inspektören det erbjudandet.
Jag visade också den första badrumsbilden för honom. När han funderat en stund sa han
- Nä men det går bra att låta badrummet vara som det är.
Hoppas han fattade att det bara är duschväggarna vi skänker bort. Inte tvättmaskinen.

Lite dumt kanske. Möjligen kunde vi fått en slant för duschväggarna på Blocket?
Och badkaret måste finnas kvar i källarförrådet. Aja-baja.
Undrar om vi måste bekosta ett hänglås till förrådet också? Det ingår nämligen inte i hyran. Men tänk om någon stjäl badkaret om förrådet står olåst? Kan vi bli skyldiga ett badkar då?
Hjälp.

Men nu är vi en dag närmare vår sista dag som hyresgäster...

Inspektionen avklarad

- Ska ni ta med diskmaskinen? Då får ni återställa utrymmet!

Så har då hyresvärden varit och inspekterat vår lägenhet.
Blev den godkänd?
Jovars. Om man ska tolka besiktningsprotokollet som jag fick kopia av efter visst tjatande. Skalan som beskriver lägenhetens skick har tre lägen. 1 för gott, 2 för godkänt och 3 för dåligt/skadat skick. Alla inspekterade delar av bostaden fick betyg 2.
GODKÄNT!? Vaf....
Alltså. För att ta ett par exempel. Ett parkettgolv som är 50 år gammalt och inte har en enda repa, fläck eller skada får godkänt!? Klart som f-n att det skulle stått en 1:a där.
Sovrummen är i princip nytapetserade, det sista gjorde vi i ordning för ett år sedan. Inte heller där fick vi en 1:a!
Dessutom står det att "parterna har enats om att lägenheten befinner sig i nedan angivna skick". Så f-n heller! Jag tar det som en ren förolämpning att allt vårt slit inte förtjänar mer än ett medelbetyg.
Men det var ganska skoj att visa bilderna jag tog när vi flyttade in för besiktningssnubben. Han knorrade om diskmaskinen och att vi var tvungna att "återställa i ursprungligt skick".
Jag log lite elakt och sa att det kunde vi visst göra, men menade han verkligen vad han sa?
Nej, han gjorde visst inte det vid närmare eftertanke.

Men han muttrade över att vi hade tavlor på väggarna och ville se vad vi hade använt för krokar. Alltså, visserligen vet jag att man är helt rättslös som hyresgäst men ska man inte ens få hänga upp tavlor? Va!

Inspektören ångrade sig när han fick se den här bilden...

När vi flyttade hit var lägenheten i bedrövligt skick. Fastighets AB Förvaltaren, som ägde husen vid tidpunkten, använder sig av ett system som man kallar valfritt lägenhetsunderhåll, VLU. Det innebär att vill man ha något som helst underhåll i lägenheten får man antingen stå för det själv, eller be om målning och tapetsering mot en höjd hyra. Vanligtvis ska väl underhållet ingå i hyreskostnaden, men icke i Sundbybergs kommun. Nää då.
Den som bott i lägenheten innan oss hade inte valt något underhåll. Därför var golven täckta av klister, väggarna prydda av gamla sjögrästapeter och på det hela taget såg det för jävligt ut, på ren svenska. Det där med golven var särskilt äckligt så vi klagade. Nehej då, vill man inte ha förra hyresgästens mattklister på golven får man lägga in nya golv.
Vi bad om hjälp från Hyresgästföreningen. Nehej då, har man synpunkter på lägenhetens skick ska man inte tacka ja till den. Öh?
Då gick vi till Hyresnämnden.
Vad hände där?
Jo, ärendet togs upp. Förvaltaren fick yttra sig och vidhöll sin inställning.
Hyresnämnden kallade till förhandling. Förvaltaren dök inte upp.
Då är det så fiffigt ordnat att om en fastighetsägare vägrar infinna sig till en förhandling, så avskrivs ärendet. Påminner mest om domstolsväsendet i något utvecklingsland. Eller i någon diktatur.

Som sagt. Som hyresgäst är man helt rättslös.
Tur att vi bara är hyresgäster en dryg månad till.

Tryggarekan

I min generation har nästan alla gått i söndagsskola. Det tog ett tag innan man fattade att man sjöng "Tryggare kan ingen vara". Betoningen låg ju på -e som dessutom var längre i sången än när man pratar. Söndagsskolefröknarna tog fram flanellografen (ja, det här var lååååångt innan det fanns datorer och andra tekniska hjälpmedel) och berättade spännande sagor. Det var så man uppfattade texterna i Bibeln, som sagor. Och spännande. Finns söndagsskola fortfarande? Inte för att religiöst indoktrinera små barn, utan mer för att lära barn medmänsklighet, ärlighet och att det finns andra värden i livet än svindyra pryttlar (som i och för sig är skitkul, när man har kommit så långt i livet att man har råd med dem).

Ibland händer det att vi kollar på Extreme make over, home edition på TV3. För det mesta handlar det om människor som trots knappa förhållanden gör stordåd för andra människor utan att ens vara i närheten av tanken What's in it for me. Husen de bor i är fallfärdiga och programidén är att ge de här familjerna nya, funktionella hem. I dag handlade programmet om ett par med tretton barn, nio av dem var adopterade och flera hade ett eller flera handikapp. Orkanen ja-vad-den-nu-hette hade ödelagt deras hem och alla femton bodde i en husvagn. Mamman och pappan ägnade sitt liv åt att hjälpa barn som var i behov av trygghet. Fantastiska människor utan ett uns av självgodhet. Gillar sånt.

Det finns så många människor som skyller sina tillkortakommanden på en taskig uppväxt. Det är bara en dålig ursäkt för att slippa anstränga sig. De borde läsa Morgan Allings bok Kriget är slut. Kan han komma på fötter, kan alla. Och jag har många exempel i min egen vänkrets, fantastiska människor som tagit kommandot över sina liv. Det är liksom det man måste göra. Inte sitta med armarna i kors och beklaga sig.

Sen finns det människor som haft en fantastisk uppväxt, omtanke, mat på bordet, full service av föräldrarna, eget rum, fritidsaktiviteter, resor ... you name it. Och ändå gnäller de. Och förväntar sig att föräldrarna ska komma rännande så fort de behöver hjälp med de mest enkla ting. Som alltid vill ha Pappa Plånka med sig till affären när det ska handlas dyra prylar och elegant glider förbi kassaapparaten när slutsumman blinkar på displayen. Som inte har en tanke på att skapa en vuxenrelation med föräldrarna utan väljer att vara kvar i barnstadiet där man kan kräva, kräva och kräva utan att behöva ge något igen. Pinsamt är vad det är. Pinsamt. När jag träffar på såna skitungar tänker jag att det faktiskt är en större sorg att få såna barn, än att inte få några alls.

Min stora sorg i livet är att jag aldrig fick några egna barn. Min stora glädje är att jag haft, och fortfarande har, så nära kontakt med andra barn och ungdomar. Glada, goa människor som ger så mycket, som hör av sig, som kommer och hälsar på, som bryr sig.
Det är sådant som räknas. Sådant som är värt något.
Det gäller att komma på vad som är viktigt i livet. Och glädjas åt det man har, inte gnälla över sånt man inte har. Så det så.

Filosofiska tankar en söndag.

Torkan är över

Nej då, jag har inte haft total bloggtorka. Jag har bara haft en massa annat i huvet och det sätter sina spår på inspirationen. Har knappt läst tidningarna ens den senaste tiden och det är ju från dem jag får mina uppslag.

Nu är hemsidan nästan klar, projekt Flytta till ny bostad känns som att det är på banan och sömnen har börjat bli hyfsat jämn så jag kan säga I am back.

Det var fler än jag som reagerade på en veckotidningslik förstasida på dagens DN. Lill-Babs berättar att hon börjar dagen med att tända en brasa. Jaha? Liksom. Jag tänkte mest att hjälp så himla rynkig hon är. De som händelsevis fortfarande håller på och solar i solarium kan ta en titt på Lill-Babs. Sen kan man göra om rubriken, som en av mina vänner gjorde. Det ska inte stå brasa, det är felskrivning och ska vara braja. Tänk så kul man kan ha med en morgontidning.
Till sist tänkte jag att så himla skönt att hon vågar vägra botox och ansiktslyftningar! Christer Lindarws ögonlocksoperation kan väl räknas som en av de mindre lyckade plastikerna. Va?
Om man nu går in på det spåret.

Under helgerna blir det en del tv-tittande. Det var fler än jag som höll på att få ett psykbryt på den eländiga siba-reklamen. Som fru B skrev "Hör jag siba-Fabian sjunga O helga natt en gång till kräks jag". Kan bara instämma. Och just som man trodde man skulle slippa fler helsjuka reklamfilmer med hr Bengtsson, kommer nya snuttar där han gallskriker om rean. Hjälp! Säger jag bara. Bojkotta Siba. Säger jag också.

Året med kungafamiljen tittade jag inte på den här gången heller. SVT tog visst till sig av kritiken från föregående år där man inte med en stavelse nämnde kritiken mot monarken och hans familj. Couldn't care less.
Däremot har jag noterat att de båda yngsta telningarna inte gör ett jota för sitt apanage. Dags att göra som norska Märta Louise och avstå från det feta bidraget så folk slipper reta sig på att inte få något för stålarna?

Juholt har hållit snattran i flera dagar nu. Väntar med spänning på vad han ska byta åsikt om nästa gång. Juholtare är ju ett nytt begrepp numera; att säga en sak och sedan ändra sig. Humor.

Plura säger "Jo, ligga är lika kul efter 60". Är hans partner av samma åsikt?

En rottweiler gick till attack mot två små barn i allén på Karlavägen. Mannen som rusade dit och "sparkade besten" utnämns till hjälte och hunden avlivades samma dag. "Hundens matte var chockad" och kunde inte hålla hunden som slet sig och gick till förnyad attack. Alltså, man skulle ju vilja veta hur många utfall den där hunden gjort innan det hände något så allvarligt. Den kan ju inte plötsligt ha blivit bindgalen och börjat hugga små barn. Hundägare som inte har koll. Bedrövligt.

Och efter alla jul- och nyårsrecept ska man nu göra sig av med alla extrakilon som den goda maten lämnat efter sig. Det brukar lösa sig av sig själv när man kommer in i vardagen. Och, som nån sa, det är viktigare vad man äter mellan nyår och jul, än mellan jul och nyår.

God fortsättning på 2012.
Det kommer att bli ett spännande år.


Jo, förresten. Nyårslöften är ju inne.
Inte för att jag brukar avge några, men i år har jag lovat mig att dissa självupptagna människor helt och hållet.
Det finns alldeles för många egotrippade individer i världen och man mår bara dåligt av att ha dem i sin närmaste omgivning. Bort med dom. Bort!