Någon mer än jag som kommer att vara glad när valet är över? Alltså, blir man trött eller blir man trött på allt dravel, allt röstfiske, alla utspel och alla j-la floskler.
Under flera timmars bilresa genom landet passerade vi hela skogar av plakat med röda, gröna och blå löften. Första tankarna var: alla vill ha bättre skola, bättre vård, bättre äldreomsorg, mer ordning och reda. Bättre allting för alla. Samma visa varje val och då kan man ju undra varför de som bestämmer inte kan samarbeta och åstadkomma allt det där?
Och jag undrar också, bland alla floskler och löften ett par ganska stora saker.
Om man slopar självrisken i sjukförsäkringen, som ju faktiskt karensdagen är, hur dyrt blir det för företagen? Jag menar hur skulle det se ut om alla försäkringar gällde utan självrisk? Själva grunden för ett försäkringssystem.
Att man som anställd vill kunna vara hemma en dag här och där utan att det kostar något är ganska självklart, vilket erfarenheter från andra länder visar. Och visst, har man någon sjukdom som gör att man har många korta sjukperioder så skulle det bli kostsamt om varje sådan kostade en dags lön, men det går faktiskt redan nu att få dispens från den. Argumenten att karensdagen/självrisken är orättvis köper jag inte. Alla anställda som blir sjuka har en dags karens. Jag som egen företagare har fem karensdagar. Och sen får jag ingenting från försäkringskassan förrän tredje veckan jag är sjuk; de två första sjukveckorna ska ju betalas av arbetsgivaren (oavsett om sjukdomen är kopplad till arbetet eller ej).
Sedan undrar jag också över förslaget om kortare arbetstid. (Som anställd jobbade jag heltid 37,5 timmar i veckan så allt sånt går ju att reglera lokalt, som en parentes.) Det kanske är jättebra för folkhälsan, vad vet jag. Men om man då tar alla bristyrken som poliser, sjuksköterskor, undersköterskor, lärare, förskollärare m fl – hur ska det gå om alla jobbar 20 % mindre? Förespråkare för fyradagarsveckan menar att alla då kommer att jobba hårdare/effektivare men jag tänker att alla i sjukvården tycker ju redan nu att de är får jobba för mycket, får inga raster, är helt utarbetade. Om de då ska sköta sina jobb på 20 % färre timmar, hur går det för dem då? Och hur blir det med vårdköerna som ju flera partier säger ska bli kortare. Det ska bli färre barn i skolklasserna. Och något plakat lovar dubbelt så många läkare på vårdcentralerna.
Jag får baske mig inte ihop det. Det känns som att jag lever i en helt annan verklighet än de som har totat ihop alla vallöften. Det ska bli fler jobb. Men man får inte veta hur. Att välja tåget ska inte vara lyx, öh? Sänkta utsläpp skapar fler jobb. Alla ska ta allt på allvar, det hade man ju hoppats att alla redan gjorde. Och alla ska bli tryggare överallt, i skolan, i löpspåret, på stan, på landet. Men i de rika villakommunerna ska det absolut inte byggas höghus. Men i ”utsatta områden” ska det byggas villor. Och framförallt är det väldigt mycket Sverige överallt, från höger till vänster. Man ”tar tag i Sverige”, ”Sverige kan mer”, ”Tro på Sverige”, ”Dags att ta Sverige på allvar”, ”Vi gör Sverige till Sverige igen”, ”Bygg Sverige starkt” och så vidare. Sverige, Sverige fosterland fick vi sjunga som sångprov i nian. Tradig låt, som en parentes.
Så. Himla. Tröttsamt.
Jag åker upp till spenaten.
Stänger av TV och radio.
Kör Netflix och Spotify på repeat och återvänder till nyhetsvärlden om nån vecka eller så.
Ajöken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar