Ny almanacka med massa blanka sidor, färdiga att fyllas med olika aktiviteter. Får man panik eller? Vissa människor verkar bli jättestressade om inte framtiden är fylld av inplanerade resor, möten, fester, middagar... Mest fulltecknad kalender vinner. Liksom. De hinner knappt påbörja en aktivitet innan de hysteriskt börjar prata om nästa. Vad hände med Mindfulness? Blev det plötsligt omodernt igen? Man ser en film och sitter och tänker på vilken man ska välja nästa gång. Eller sitter på krogen och undrar vart man ska gå sen. Eller kommer fram till sitt sedan länge planerade resmål och genast börjar tänka på att man snart ska åka hem. Och vart man ska resa nästa gång. Nuet blir ett enda stort nyss. De här krakarna missar ju det viktigaste. Att se, dofta, känna och ta in alla intryck just nu.
Helgerna som passerat skapar också en massa stress. Ungdomar som inte har någon nyårsfest planerad, inte är bortbjudna eller helt enkelt trivs med att vara för sig själva - får panik eftersom omgivningen har helt andra förväntningar än de själva. Vuxna som oroar sig för sina ungdomar. Medelålders som har dåligt samvete för gamla föräldrar som de inte orkar umgås med. Gamlingar som bara inte orkar med allt ståhej men inte vågar säga nej till släktkalas med risk för att någon tar illa upp. Och så vidare. Undrar hur många som känt sig tvingade att delta i den ena eller andra aktiviteten under helgerna; vad ska mamma säga? Eller, vad ska barna tänka? Och så kanske ingen egentligen har haft någon glädje alls av att umgås. Man bara tror att man gör någon annan glad. Och gör en insats för det egna dåliga samvetet. Det är ju ändå jul...
Samvete är något som alla utrustas med, men i väldigt olika hög grad. Vissa jobbar bort sitt och kan göra precis vad som helst utan att ens blinka till lite skamset. Andra jobbar sig svettiga för att döva sina samvetskval. Man borde göra något för barnen i Syrien, för folket på Haiti, för de svältande i Afrika, för... alla som har det sämre än man själv. Reklamfilmerna avlöser varandra, alla hjälporganisationer vill att vi ska bli månadsgivare, engångsgivare, världsföräldrar, faddrar och allt vad det nu heter. Till slut blir man så överväldigad av allt elände att man stoppar huvudet i sanden. Man kan inte ta in hur mycket som helst. I bästa fall letar man upp någon som man vet gör nytta för hela slanten och sätter in så mycket man har råd med och lättar sitt samvete för en stund.
Under helgerna tänker jag mycket på alla jag inte har omkring mig längre. Jag vet, man ska inte sörja det man inte har utan glädjas åt det man har. Men jag ser egentligen inget motsatsförhållande. Jag är otroligt glad och tacksam över alla varma, omtänksamma, go'a människor i min närhet. Verkligen. Men det hindrar mig inte från att sörja dem som är borta, av en eller annan anledning. Sakna dem lite. Eller mycket. De har en plats i mitt hjärta och ibland gör det ganska ont att de bara finns där och inte fysiskt finns hos mig längre. Lite deppig så kan man bli inför det nya året. Sorgen över att allt inte blev som man hade hoppats och tänkt sig. Att livet satte stopp för det. Eller att någon annan gjorde det.
Jag tänker också mycket på de människor som plötsligt slutar höra av sig. Som när man sedan träffas säger "ledsen att jag inte hört av mig" och sedan ändå aldrig ringer. Som verkar tycka det är roligt att ses men själva aldrig tar några initiativ. De som brutit kontakten utan en tanke på vilka konsekvenser det får för alla inblandade. Livet är kort. Och det är inte säkert att man får en chans att rätta till sina tabbar. Tänker på när jag själv blev allvarligt sjuk och alla som plötsligt hörde av sig. Varför då, liksom? Människor man inte haft kontakt med på åratal fick dåligt samvete, ringde, skickade brev... När orken knappt räckte till att vara sjuk, förväntades man trösta sin omgivning. Säga att det är okej att ni slutade ringa, jag förlåter er. Får jag dö i fred nu? Typ.
Ytligt bekanta, arbetskamrater, avlägsna släktingar, bekantas bekanta - plötsligt erbjöds stöd, någon att prata med och så vidare. Varför skulle jag helt plötsligt vilja prata med någon inte-särskilt-nära vän om en livshotande sjukdom? I synnerhet om vi inte haft så värst personliga samtal i friskt tillstånd.
Och inte tror jag för ett ögonblick att det är omtanke om den som är sjuk som får folk att plötsligt ta kontakt. Det är det egna samvetet som gnager. Och en sjuk ska inte behöva hjälpa till med friska människors samvetskval. Faktiskt.
Nu kanske någon tror att jag håller på att fastna i något slags bitter-träsk, eller kommer att hänge mig åt att kravla runt i elände, djupsinniga analyser och ömkande.
Alls icke.
Jag kommer förstås att ägna även detta år över att gnälla på både monarkin och Ingvar Kamprad, dåliga tv-program och kvasikändisar, plastikoperationer och taskig journalistik. Bland annat. Just nu läser jag Lars Kepler (varför fortsätter de att skriva under den töntiga pseudonymen, när alla ändå vet vilka de är?) och visst finns där nagelbitande spänning. Men när man slarvar med detaljerna tappar jag fokus en aning. Inte alls på samma låga nivå som Läckberg, men vissa scener i boken är så uppenbart osannolika och språket är emellanåt erbarmligt. Får se om jag orkar läsa till slut.
Djurrättsaktivisterna kommer jag också att gnälla på i år. Just nu går det runt ett upprop på Facebook där man uppmanas skälla på Astra-Zeneca som ska skicka sina försöksdjur till andra forskningsanläggningar när den egna ska läggas ner. Aktivisterna vill att hundarna ska omplaceras till vanliga familjer. Än en gång tänker man inte längre än näsan räcker. De här hundarna är forskningsdjur, de är vana vid den miljö de vistas i och skulle nog inte alls må så prima någon annanstans. Dessutom, vad ska läkemedelsföretagen forska på om det inte finns djur? Livstidsdömda fångar, som i vissa andra länder eller vad? Hur långt skulle vi ha kommit med mediciner till människor med demens, cancer och parkinson om vi inte hade haft djuren? Dessutom kan man väl tryggt anta att det inte görs en massa onödiga djurförsök som aktivisterna så gärna vill låta påskina. I alla fall inte i svensk medicinforskning. Det finns annat som hundar far väldigt mycket mer illa av och som ingen bryr sig om.
Ser man på. Det är mycket som har legat och grott sedan förra inlägget.
Häxan Surtant is back.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar